Egentligen skulle jag denna vecka skriva om hur jag skäms över att hur jag använder olika datamaskiner alldeles för mycket i mina barns närvaro (som. t.ex just nu medan ett barn äter kvällsmål), men sedan läste jag ett fint och pinfärskt blogginlägg i ämnet av fotbollsprofilen Aki Riihilahti, så det får vara till en annan gång.
Som på beställning kom femåringen och diskuterade hennes olika kompisar. Hon har en kompis som kommer från ett annat land. Hon resonerade enligt följande: ”om inte kompis X kommit till vårt land, skulle jag inte ha lika många kompisar. Det vore tråkigt”.
Nu kanske någon avfärdar detta som något ett barn säger, men riktigt så enkelt är det inte. Denna kompis bor inte på vår gård eller går inte på samma dagis, utan det är en kompis hon väljer att träffa på sin fritid. Hon har registrerat att kompisen ser lite annorlunda ut, men det verkar inte ha någon som helst inverkan på hennes syn på kompisen – eller att hon skulle uppleva att kompisen på något sätt är olik.
Som förälder skall man väl vara glad över att man lyckats med åtminståne detta. Man får ta segrarna där de kommer.
Den stora utmaningen är att försöka fortsätta denna (relativt) fördomsfria uppfostran. Vi kan väl, som vanligt, konstatera att världen är på väg åt rätt håll – om än ganska långsamt och i små steg.
