Okej, dags för sista delen i min andaktstrilogi. Förra veckan skrev jag om en andaktsform som för mig är utmanande. Den här veckan är det dags för – ja, just det – en andaktsform jag gillar mer än någon annan. Nu är jag fullt medveten om att den här formen för många är minst lika utmanande som den jag skrev om förra veckan är för mig och jag tänker därför börja med att presentera ett några exempel på kritik som jag hört riktats mot just den sortens andakter. Men först måste jag naturligtvis avslöja vad det är jag talar om.
Min favoritandaktsform är tidebönen, ett sätt att fira andakt vars anor sträcker sig till medeltiden. Själva andakten utförs genom växelläsning och – lovsång så att en i församlingen/alternativt halva församlingen läser eller sjunger ett stycke text varpå resten av församlingen svarar genom att läsa eller sjunga följande stycke. De texter som används för detta ändamål är för det mesta hämtade ur Gamla Testamentet. I konceptet ingår också en textläsning som brukar vara hämtad ur Nya Testamentet*. Mycket bygger på form och delar av text som upprepas dag efter dag. De mest die hard-anhängarna av denna andaktsform, de som fäster extra uppmärksamhet vid liturgin vill ibland att församlingen bugar eller gör korstecknet vid rätt tillfällen. Eftersom jag aldrig känt mig bekväm med detta och faktiskt känt ett behov av att skämta bort rörelserna genom att kalla dem koreografi, brukar jag avstå från den här biten. Här gäller det att göra som det känns bäst för en själv, det är okej att inte göra med på samma sätt som det är okej att inte vifta med händerna om det känns obekvämt på andra slags sammankomster.
Då jag läser min beskrivning av tidebönen ser jag att det låter torrt, gammalt, tråkigt och kanske lite konstigt. Allt det där har jag hört tidebönen kritiseras för. Jag har också hört den kallas vidrig, jag har hört frågor om hur man kan utsätta ungdomar för något så hemskt och jag har hört folk säga att just den här andaktsformen saknar all form av andlighet. En del av kritiken kan säkert anses vara fullt berättigad, medan andra delar kanske beror på liknande mekanismer hos den som kritiserar som de som gör att jag har svårt för fria andakter och vittnesbörd. Likväl har alla rätt till sin åsikt och likväl gör det lite ont när någon säger att en form av andakt jag gillar inte är andlig eller att den är hemsk eller vidrig. Naturligtvis.
Inte minst för att det här är den form i vilken jag allra bäst finner ro, i vilken jag upplevt att jag kommer närmare Gud, i vilken jag finner den starkaste och för mig renaste formen av andlighet. Jag finner den i att vara en del av en sekellång tradition, i tanken om att just de texter jag får läsa i tidebönen oavbrutet lästs i kloster enda sedan medeltiden, att min bön alltid är en fortsättning på någon annans och jag finner den i upprepningen, i den meditativa stämningen och i rutinen som gör att jag medan jag läser finner tid för reflektion och insikt.
Men det här är det jag vuxit upp med, det jag känner mig hemma. Och framförallt är det bara min personliga preferens. Det finns oändligt många andra fina andaktsformer, vilken är din?
*Så här brukar det i min erfarenhet gå till, men det kan vara att andra gör på annat sätt på annat håll. Bra så tycker jag.
