Jag har märkt att jag ganska ofta klagar på att de kyrkliga sammanhang jag känner mig hemma i med åren blir allt färre. Det känns som att jag i åratal gnällt över att dessa sammanhang inte ersätts med nya. Det skulle inte vara helt orättvist att konstatera att jag blivit ganska bra på att uttrycka mitt missnöje.
Men, vad har jag själv gjort för att råda bot på situationen? Jag brukar ju ändå ganska ofta tala om att kyrka är något vi gör tillsammans.
På den här punkten måste jag erkänna att jag kommer till korta. Jag skulle gärna bidra med idéer, men jag har inga. Och ska jag vara riktigt ärlig, finns det någonstans inom mig en önskan om att någon skulle ordna något alldeles fantastiskt och att jag bara skulle få delta. För att jag är lat, visst, men också för att det skulle vara skönt.
Problemet är bara att jag har en uppfattning om vad kyrkan ska vara och nya sammanhang innebär nya människor och stämningar som kanske blir fel. Inte för att något skulle vara fel i sig, utan för att de inte till fullo motsvarar mina förväntningar.
Så tycker jag det också är ganska svårt att sätta fingret på vad det egentligen är jag vill ha. Därför har jag två frågor åt dig som läser. Kanske kan vi tillsammans klura ut vad det är som kyrkan borde erbjuda.
1. Vad skulle du vilja att kyrkan erbjuder dig?
2. Har du tips på bra program som kyrkan i Helsingfors/på din hemort erbjuder?
Hej. Bra frågor. Själv funderar jag ibland att är man lite väl verksamhetsfokuserad i kyrkan. Är församlingen det att man ordnar olika evenemang, eller är det mera någon slags gemenskap. Visst, för att få gemenskap, så kanske det krävs att man kommer samman, på nåt evenemang. Men i alla fall. Hmm.
För oss som gillar kyrkkaffe så finns det ju nästan varje vecka en möjlighet… 🙂
🙂 Det där med att vara verksamhetsfokuserad är något jag själv grubblat över. I vilken mån blir vi kyrka om allt vi gör kretsar kring ordnad verksamhet och kyrkan på sätt och vis blir något som är en del av vår vardag men samtidigt finns någonstans lite vid sidan om det vardagliga?