Såhär på Långfredagen tänker man enligt den kristna traditionen på döden. Särskilt i den frikyrkliga traditionen ser man dock på döden som en väg till Gud, istället som enbart en ledsam och skrämmande sak. Förstås finns det riktningar där betoningen kan ligga på helvetesskräck, men som jag har upplevt det så representerar Långfredagen och Påsken i stort på den ljusa sidan av döden.
Jag kommer inte ihåg om jag har någonsin varit rädd för döden, alltså på vad som kommer att hända efter att kroppen dör. Jag har inte heller varit nånsin särskilt intresserad av att spekulera kring ämnet. Det har också alltid känts märkligt när en del människor och trosriktningar har verkat tycka att det är viktigt att betona att de tror att en del människorna kommer att möta något hemskt efter döden pga. sitt levnadssätt eller tro.
För mig har helvetesrädslan alltid varit den sämsta orsaken till att tro på Gud. Det har jag tyckt som ateist, kristen och agnostiker. Om tron nu ger något innehåll för döden så har jag tänkt att den är positiv och aldrig något att vara rädd för.
När jag tänker på döden så känns det för mig lika sannolikt att det inte finns något medvetande när kroppen dör som att alla levande varelsen har någon slag själ som kommer att finnas kvar. Hur det än blir så tror jag inte att döden är något att vara rädd för. Och kanske, kanske finns det någon där att ta emot oss när vi lämnar livet.
