Vi skulle egentligen ha legat och läst saga inför dagsvilan, i stället har vi ännu ett par kilometer hem. Sträckan ter sig oändlig. Dottern är trött och arg, jag är trött och irriterad. Jag tycker att min dotter borde sitta i vagnen, så skulle jag snabbt rulla hem oss. Men hon vill gå, myrsteg över kullerstenarna på Åbo torg, hon vill plaska i vattenpölar, lägga sig ner en stund, rulla vagnen en bit, ingen mössa, inga vantar. Det klassiska. Jag ser framför mig hur dagen och den stora fina planen kring den går om intet. Vi kommer aldrig hem. Hoppet om att få in sovrutiner i samklang med vintertiden är lika med noll. Jag gör ett sista vagnförsök, men det går inte att tvinga någon att sitta i en vagn och jag vill inte tvinga.
Det är då hon kommer. Kvinnan från ingenstans. Som bara slår följe och tar min dotters lilla hand. Vår onda cirkel är bruten. Jag tror dottern blir lika häpen som jag. Hon slutar gorma och streta och blir plötsligt helt lugn. Vandrar över torget som om inget skulle ha hänt.
Jag förvånas över denna kvinnas naturlighet, självklarhet. Inga goda råd till mig, inget tillrättavisande prat till dottern om att lilla vän, nu blir du nog sjuk om du inte sätter på dig mössan (den pedagogiken hade vi mött minuten innan av en annan torgbesökare). Men denna kvinna – knappt något prat alls. Bara en blinkning till mig och en mening om att ibland kan man behöva annat att tänka på. Ja, det kan man behöva. Både barn som vuxen. Man kan tänka på en snäll tant i stället!
Och på att det finns goda händer. God närvaro. Över generationsgränser. Mellan främlingar. I städer.
Tack tanten! De där hundra metrarna skulle ha sett helt annorlunda ut utan dig. Jag vill bli som du när jag blir fullvuxen tant. Inte rädd, utan räddande.
Jaaa! Tanter är så fantastiska! Sån vill jag oxå bli.