Det händer att tidningsläsare blir upprörda över att opassande rubriker placeras för nära varandra.
Min hjärna upprörs på samma sätt då jag scrollar neråt i mitt Facebook-flöde.
Nån är ledsen över att vädret är för varmt.
Nästa status handlar om att det är så jobbigt att semestern är slut.
Och sedan en status om att kristna förföljs i Irak.
Nästa status berättar om att ett bakningsförsök misslyckades.
Något händer där på vägen. Det är nästan som om man blir arg på den där som gnäller över jäsningen, medan den där som suckade över vädret kom ganska lätt undan.
Men det är ju på samma sätt då jag ser över min egen facebook-sida. Löjliga vardagslustigheter samsas där med samhällskritik, tro och förtvivlan. För så använder jag Facebook. Jag använder den varken bara för ytligheter eller för världsförändring. Jag låter det mesta vara med.
Andra gör annorlunda.
Och så där är det ju att vara människa. Vi blir arga på oss själva över de bortskämda suckar som faller ur oss då vi konfronterats med ett lidande så mycket större än vårt eget. Vi kan nästan bli rädda för att bemöta människor som är mitt i en uppenbar tragedi – för tänk om man råkar gnälla över något så trivialt som vikten eller ”stressen”!
Jag tror att vi ska lära oss perspektiv på livet av det vi ser, men att vi också måste förlåta oss själva. Väldigt få av oss är endast politiska varelser, vi är också kännande, humoristiska, ömhetssökande varelser som bjuder på livets ytligheter för att också de kan föra oss närmare varandra. För vi är inte svartvita. Vi kan vara med och förändra världen även om vi ibland vill skratta åt en hund som åker skateboard. Gud kan använda oss ändå. Och ibland kanske på grund av just det?
Inte en solnedgång, men ungefär lika spännande
i världsförändrar-mening.
