Det är väldigt populärt att fundera och raljera över vår tids stora etiska fråga:
Hur mycket tid kan man egentligen lägga ner på att stirra in i en dataskärm, telefon eller pekplatta utan att ta skada av det.
Det är populärt att påstå att föräldrar har blivit så väldigt mycket mindre närvarande för sina barn sedan iPhonen gjorde sitt intåg i civilisationen. En text som handlar om hur föräldrar sitter vid sidan av barnens judoträning och stirrar ner i telefonen istället för att ge uppmärksamhet till barnet blir både delat och uppmuntrat i massor, man förfasas och undrar hur föräldrarna är funtade…
I kyrkans värld pratar man om hur den ständiga uppkopplingen kan störa vårt andliga liv och att vi blir mer och mer ytliga varelser på grund av de sociala medierna och det ständiga informationsflödet.
Kanske stämmer det här för några. Men det stämmer inte för mig.
Jag tror nämligen att iPhoneföräldrarna är betydligt mer närvarande med sina barn än vad deras föräldrageneration var. Jag tror det är betydligt mer vanligt i dag att föräldrar hänger med på judoträning än det var för 20 år sen och är det inte lite väl mycket begärt att man ska hålla upp uppmärksamheten på ett barn som tränar judo i 40 minuter… Så roligt kan det inte vara.
Och när det gäller andlighet – För mig är andlighet relationer. Många av mina finaste relationer har jag bara online. De flesta av mina bästa IRL relationer finns också närvarande på sociala medier och jag älskar att alltid ha dem närvarande. Att dela sorg och glädje.
Jag behöver inte paus från dem för att möta Gud.
Jag möter Gud genom dem.
