Ni vet känslan när man någon timme tidigare stod och kryddade pepparkaksd… eller nåja, när man stod och tinade närbutikens pepparkaksdeg i mikrovågsugnen, redo att instagramma på hashtaggar som #ojvadhärligt och #hemmagjordapepparkakor, och nu står man där med det här gröna fatet i hand och omringad av lukten bränt. Den känslan.
För om man är en sån som varken kan eller tycker om att stå i köket så kan en hel del (och antagligen kommer det att) gå fel. Mikrovågsugnen kan t.ex. säga ”värma” istället för ”tina”. Du spriger för att rädda den bubblande degen, skrapar loss den från glasfatet bara för att märka att det i följande arbetsfas finns mycket potential för familjegräl. T.ex. ”hur kan du inte äga en kavel?!”, ”varför sa du inte i affären att vi inte har några pepparkaksformar?!” och ”vad då ät inte upp degen? Hur kan en vuxen inte veta att det är just vad man ska göra med pepparkaksdeg?!”. Sen tänker man att vi har ju åtminstone doften, en ljuvlig pepparkaksdoft som snart ska fylla hemmet. Den som mikroepisoden gav en försmak av. Förutsättningen för ljuvlig doft är ändå att man har kommit överens om vem som är gräddningsansvarig.
Är du en alltså en sån som varken kan eller tycker om att stå i köket så är mitt tips – don´t do it! Glöm idealet hemmagjort – det mesta kan man köpa i närbutiken.
Smaklig jul!
