I armén spelade vi på slutrakan inför hemförlovningen varje dag låtar som handlade om hur lite som var kvar. Hur det snart tar slut. Vi såg fram emot ett slut. Vi var ännu yngre då. Livet låg framför och en episod man bara tvingades genomlida var snart över. ”Det är över nu, men jag kommer ihåg alla dagar med dig” sjöng Gyllene Tider. “The final countdown” vred Europe ur sig. Allt tydde på slutet på en era. Vad som väntade har ovisst, spännande, lockande men samtidigt okontrollerbart. Man visste vad man hade men inte vad man skulle få.
Att göra stor affär av att bloggänget byts här på Andetag, vore onödigt. Men däremot märker jag att jag sällan längre uppskattar att episoder tar slut. Den skrikigaste småbarnstiden verkar ha tagit slut hemma och man får sova i fred på nätterna. Det är positivt. Men, på det stora hela är allt avslutat dåligt. Veckoslutet, julen, semestern, torsdagskvällen, festen. Man har avverkat något som aldrig kommer igen. Och man har ännu en dag mindre att leva. Mindre kvar av allting. Om man ser det negativt, alltså. Ser man det positivt har det som varit, fört med sig en massa bra. Erfarenheter, minnen, vänner. Liksom till och med jobbiga saker som åtta månader i armén.
Konsten är att kunna ta vara på det goda som sker just nu. Att inte bara blicka framåt och tro för starkt på nextopia: att nästa sak/modell/etapp/vad-som-helst kommer blir så mycket bättre. Det oaktat tror jag att nästa omgång bloggare är minst lika taggade som vi varit. Nu avslutar jag med en låt om något någon kanske väntar på – men som kanske finns närmare än man ibland tror.
Tack för min del. Fortsätt andas.
