Var går gränsen mellan att vara en lat kristen och att vara, som Jesus sa, ljum? Är det ett utslag av lathet eller ljumhet att inte orka eller vilja engagera sig i en kyrkas liv och vardag?
Jag har inte varit kyrkligt aktiv på många år, men har ändå min tro kvar. Ingen motsättning där, tycker jag. Men jag tänker ändå att det vore trevligt och nyttigt att faktiskt ha en bra kontakt till en kyrka eller församling som gör bra arbete, som består av en varm gemenskap där vänskaper uppstår och i bästa fall också består.
Det finns dock något i organiserad kristenhet som jag är allergisk mot. Det blir så lätt att handla om yta. Vem som sjunger vackert. Vem som spelar bra. Vem som väljer de bästa psalmerna. Vem som xxxxxxxxxxxxx. Ni vet. Alltid det där samma dilemmat. Jag har fått nog av att känna att församlingen är en tävling, så jag la helt enkelt av. Nu har jag fortfarande en tro som känns levande, jag ber ibland, läser Bibeln sporadiskt, men hänger mig inte åt något församlingsliv.
Är jag ljum? Det spelar i så fall mindre roll för mig än att känna att min tro och allt som hänger samman med min tro är något som verkligen speglar mig som den person jag är. Jag har avsagt mig allt påklistrat. Alla fina ord. Alla fina fraser. Alla fina psalmer och sånger. Alla de leenden man hela tiden såg omkring sig men som skorrade på något märkligt sätt. Jag har avsagt mig allt det här för att jag blev besviken på församlingen, det handlar inte främst om att jag inte orkar eller vill engagera mig, även om jag ibland också känner så.
Jag trodde att jag och den församling jag var med i hade något verkligt på gång. Sedan fann jag mig plötsligt väldigt ensam, och mycket få tog väldigt sällan kontakt, och själv var min livssituation sådan att jag helt enkelt inte hade ork att upprätthålla sociala och kyrkliga kontakter och dyka upp på träffar och möten regelbundet. Så min relation till församlingen dog. Är det då jag eller församlingen som är ljum?
