Andetag

Jag vet inte ens hur jag ska börja. Bara jag sätter spikskorna i startblocken så snubblar jag av upprördhet. Kan inte tänka kyrkfrågan till slut utan att blodtrycket pressar manschetten runt armen . Jag har verkliga problem med att formulera mig sakligt , konstruktivt och analytiskt. Blir bara frustrerad när jag ser hur min arbetsplats marginaliseras och värre: marginaliserar sig själv. En chef sa en gång ”skulle du jobba på Nokia och skriva så svidigt om bolaget skulle du få gå”. Kanske det är osolidariskt och okorrekt men det finns nog en viss skillnad mellan dem. Nokia bygger inte sin verksamhet på dina och mina skattemedel. Nokia lovar visserligen att connecta people men är inte bundna vid gyllene regler och missionsbefallningen. Jag skriver inte det här lite småarga för att sparka en som redan ligger, jag skriver för att jag ännu tror att vi skall kunna resa oss. För att jag är övertygad om att vi behövs. Att vi är motkultur och nödvändigt motstånd i en kommersialiserad värld där allt går att köpa.

Orsaken till dagens frustration är egentligen den tankesnurra som började när det på fb dök upp ”33 anledningar varför feminismen behövs”. En smärtsam påminnelse om den mera eller mindre tydliga särbehandlingen av kvinnor och män i samhället. Ett samhälle som också kyrkan tillhör och agerar i. Mellan neuroner och synapskontakter möttes den tankesnurran förra veckans fundering som var min upptäckt av hur många kvinnor i min yngre bekantskapskrets som skrivit ut sig ur kyrkan. Skrivit ut sig för att de ogillar både kyrkans historia och nutid med diskriminering av kvinnor och homosexuella i kombination med att vi inte erbjuder verksamhet för deras målgrupp. Min bekantskapskrets är inte unik. De är de unga tjejerna, de som bryr sig om global rättvisa och jämlikhetsfrågor och som vill ha mening i sitt liv, det är just den gruppen som skriver ut sig eller aldrig skriver in sig.

Men hur möter kyrkan det här? Vi vojjar och ojjar oss över minskade intäkter och höjda hyror men inte en enda seriös strategi för att få tillbaka dem som skriver ut sig eller att få dem som aldrig varit med att vilja joina. Tjejerna kruxade bara i sitt avslutade medlemskap på nätet och ingen ringde sen upp och frågade varför, vilket säkert bara bekräftade känslan av att inte betyda något alls. Men så länge ingen frågar varför och på riktigt är angelägen om att få tillbaka en besviken kund så sker heller ingen utveckling och förändring.

Varje gång jag deltagit i något som handlar om vår framtida kyrka så överöses jag med kurvor och prognoser om ekonomi men ytterst sällan ställer någon frågorna: ”Gör vi något fel?”,”Sprider vi alls evangeliet på ett sätt som berör dem som behöver det?”, ”Hur kan vi bli bättre på att få tillbaka det förlorade förtroendet?” eller ”Hur får vi tillbaka de unga kvinnorna?”.

Ibland är jag rädd att orsaken till den ljumma inställningen till unga kvinnors utskrivning är att de inte tas på allvar. Att de inte är viktiga. Att kyrkan aldrig har räknat med dem till något annat än som finansiärer av kyrkhyror och höga personalkostnader. De saknas inte i de beslutande organen för de har aldrig varit där. Däremot sliter kvinnorna kyrkbänken mer än män, de sjunger ivrigast i kören, de sköter församlingens barnverksamhet och samfällighetens administration. Ännu. Men om 20 år är den reda ödsliga bänken helt tom för den utskrivna unga kvinnan lär inte heller skriva in sig om hon inte blir verkligt övertygad om att kyrkan, Jesus , Gud och evangeliet faktiskt har med hennes liv att göra. Att det kan göra skillnad att vara med. Att man kan få kartor och kompasser som underlättar ens liv. Att man kan bli sedd och mött andligen, själsligen, ekonomiskt och praktiskt av en institution vars enda uppgift är att hjälpa. Att man kan få särskild gemenskap. Att man kan få en tro, som bär.
Det här gäller förstås inte bara tjejer och unga människor. Det gäller oss alla och jag hoppas att många församlingsanställda har en egen liten strategi, en rekryteringsplan och är nyfiket angelägna om att göra ett jobb som det finns en efterfrågan på men jag saknar drivet uppifrån. Kraven på att vi faktiskt ska predika så att folk aldrig vill gå hem. Ha förättningssamtal som på riktigt avgör känsliga livsskeden. Fixa fram verksamhet som drar folk och lägga ner det få önskar. Jag tror nämligen stenhårt på att budskapet håller men att formerna måste förnyas och att vi måste lämna koret för att göra nytta. Genom att vi ser medmänniskan ser medmänniskan Gud i och via oss.

Det sägs att Nokias fall var att de i sin storhet började fokusera mera på sin egen organisationen än på produkten och kunderna. Detsamma gäller kyrkan för när kyrkan snackar utveckling och förändring är det i form av församlingssammanslagningar och omorganiseringar men vem fokuserar på budskapet och medlemmarna?

Att våga förändring är smärtsamt för det innebär att man måste erkänna att det man gör är fel och det kräver mod. Men modet är faktiskt den kristna människans sigill. Eller det borde vara det. Ett tumavtryck mot vårt hjärta, givet av någon som hade betydligt större motstånd och utmaningar än vad den moderna kyrkan har.