Påsken har, enligt min subjektiva åsikt, blivit gladare. Som referenspunkt använder jag barndomens påskar, som nu inte direkt var sorliga men inte direkt roliga heller. Min kompis och jag var båda prästbarn, så påsken var en serie kyrkliga tillställningar som man deltog i genom att sitta i kyrkans aulan och äta bulla.
Min kompis föräldrar hade en lite strängare syn på livet, så han fick på riktigt inte göra något roligt på långfredagen. Fanns tom. någon begränsning på hur många steg han skulle ta, men som tur gällde inte stegen cyklande, så man kunde ändå cykla lite runt. Eller så tolkade vi regeln.
Detta kanske förklarar varför det är populärt att åka och skida på påsken. Man går ju inte så många steg, maskinkraften för upp och tyngdkraften ner. Smidigt.
Det jag aldrig förstod med detta om att inte gå på långfredagen är att om nu Jesus uttryckligen dog för våra synder, är det inte bra med det? Varför skall vi, utöver det, ha det tråkigt. Då var det ju lite i onödan han lät sig torteras till döds för att vi skall ha det bra.
På vilket sätt blir han mindre torterad (postumt, dessutom) av att vi inte gör något roligt på långfredagen?
Som troende bör man väl ta till sig lite av det lidande i den påstådda ställföreträdande försoningen som grundaren för kristendomens ideologi ådrog sig, eftersom man därmed kan avsäga sig sitt ansvar i en hel del handlingar dogmerna förut förebrådde och fördömde som otillåtna. Orsaken varför församlingsmedlemmar av idag inte längre följer dessa är att kyrkan släpats skrikande och sparkande ur medeltiden till det moderna och – lyckligtvis – sekulariserade samhället. Det har dessutom visat sig vara vad även majoriteten av de troende föredragit framför allehanda på- och förbud som proklamerats, kyrkans maktposition i samhället till fördel. Detta kan tydligt urskiljas bl.a. i de tio konventionella orsakerna FÖRE Jesu födelse som tillfrågade föregivna troende anger sig fira julen för.
Varje gång en trossats nästintill desperation har försökts rationaliseras och bevaras som liknöjt förnuftig, emot allt genom empirisk granskning producerat material som påpekar de deduktiv logiska bristerna i den ursprungliga modellen för tron – dvs. dogmerna – har kyrkan undantagslöst blivit tvungen att modifiera eller rentav förkasta den, har den velat bevara sin trovärdighet (sic). Den har ansett sig därigenom ha bekräftat om så godtyckligt orsaken till tron, utan att överhuvudtaget behöva ändra på det primära problemet i trossatsen. Istället har den tillkännagivit sitt stöd åt dess egen nyproducerade tolkning av modellen som i princip upprätthåller fortsättningsvis exakt samma föreställning i församlingen.
Det är ekvivalent med att kasta pil och varhelst den träffar måla piltavlans mitt runt spetsen.