Jag blev en gång kallad ’sökare’. Det var i ett samtal med några halvbekanta om vårt andliga liv. Ett stickigt frågetecken rullade ut sig inom mig och spred en vag olustighetskänsla, utan att jag riktigt visste vad det handlade om.
Jag vet ju inte helt hur ordet var menat. Jag uppfattade benämningen så att ”sökare” yrar på så gott de kan, shoppar runt på olika håll i brist på brinnande övertygelse. ’Troende’ däremot, tänkte jag att ordet insinuerade, har liksom kommit fram, nått en viss tillräcklig mängd övertygelse/erfarenhet/kunskap som gör att de kvalar in i gänget som kallar sig kristna.
Jag har ibland återkommit till den där stunden. Varför kände jag mig plötsligt sämre och misslyckad av att kallas sökare? När jag tänker på saken idag känns det som att jag gärna kallar mig en sökare, en troende sökare.
Jag söker djup i tron, fast jag ibland bara orkar krafsa på ytan.
Jag söker vardagliga sätt att ta tron på allvar, att plantera den i hela mig.
Jag söker utmaningar i tron då den börjar kännas för bekväm och mysig.
Jag söker hopp i tron då stoltheten har kidnappat mig eller när otillräcklighetens tårar rinner på kinden.
Jag söker mig själv i Gud.
Jag söker Gud i mig själv.
Vad söker du?
