Andetag

Jag har inte gröna fingrar. Mina krukväxter är närmast ett biologiskt experiment som undersöker hurudan överlevnadsstrategi olika växter har när de vissnar. Somliga tappar bladen undertill först. Andra vissnar liksom solidariskt, fäller alla blad samtidigt.

Men jag bor nära en trädgårdsaffär och börjar om, igen och igen. Jag börjar också ha lärt mig ett och annat om vilka växter som klarar av livsförutsättningarna hos mig.

Men så har jag också lätt för att tro. Varje gång jag börjar ett nytt, hälsosamt liv är jag lika trosviss. Och varje gång jag packar upp en ny blomma ur sitt bruna omslagspapper tror jag att jag ska lyckas hålla den vid liv.

Både när jag tänker på mitt eget liv och när jag tänker på en och annan livshistoria jag fått ta del av, tycker jag mig se att det ofta är svårare att förlåta sig själv än att förlåta andra. Andra får börja om. Det är lättare att förstå, lättare att vända blad. Men över sig själv håller man rättegång på rättegång.

Självkritik kommer förvillande nära självmedvetenhet och fromhet. Men åtminstone vad gäller fromhet är det en synvilla. Om Gud frikänner, vem är då jag att överklaga domen? Fromhet är väl att tacka Gud för nåden att få börja om, och att gå och göra just det. Börja om.

Kaktus lär ska betyda tålamod. Och kanske behövs både tro och tålamod, för att jag ska kunna ta emot gåvan att få börja om. God utveckling tar tid, ibland lång tid. Jag kan hinna ta livet av en hel massa krukväxter ännu innan jag får rutin på att vattna dem. (Har jag sagt att jag avskyr rutiner?)

Men framför allt behövs tro. Tro på att det finns en kärlek som låter mig börja om, tro på att den kraften är starkare än min hårda självkritik, tro på förlåtelsens och försoningens kraft. Korsets kraft.

För tydlighetens skull: Den här texten handlar egentligen inte om krukväxter. Actors are subject to change.