Vardagstro och söndagstvivel
Graffiti

Livet

Hudnära

7 Nov , 2021, 13.44 maolindholm

 

Vissa minnen ligger så nära huden att jag ryser vid blotta tanken. Inte bara hjärnan men hela kroppen aktiveras när jag erinrar mig mina skakiga steg längs Allergisjukhusets ekande korridor på väg till inskrivningsdisken. Blickarna från alla dessa akuta patienter och deras anhöriga som sitter på rad och väntar på sin tur – jag känner mig inte bara uttittad men också skambelagd, dömd, tillintetgjord. Men det är förstås bara min egen upplevelse, min egen tolkning. Och jag förstår självfallet deras stirriga reaktion; det är tidigt 1960-tal och jag är fjorton år och halva ansiktet och halsen är igenmurade av skorvar och hudflagor, inflammerat, varigt och bitvis blodigt. Det ser ut som en allvarlig brännskada, och bränd är jag – djupt in i själen. I ett sista försök att bryta mig ur mitt epidermiska fängelse spricker jag alldeles konkret sönder, inte bara i ansiktet men också på armar och ben och bitvis också på kroppen i övrigt. Det är fjäriln som penetrerar puppans skal. Men det förstod jag förstås inte där och då.

Bland många av årets originella temadagar firas i USA idag National Retinol Day. Retinol är ett kraftfullt A-vitamin som ingår i många hudvårdsprodukter och temadagen fokuserar alltså på människans yttersta skal, den 0,05–0,1 mm tunna överhuden som helst ska vara mjuk och slät och smidig men som med ökad ålder inte bara blir grövre och mindre glansig men också allt mera reflekterar ett långt livs kriser och prövningar. Skönhetsindustrin gör allt för att stoppa en naturlig åldringsprocess men den har mången gång missat själva poängen – att huden inte bara är ett elegant omslag runt skelettet men att den i själva verket är presenten personifierad. 

Ja, huden är inte bara min kropps kappa men också själens spegel och andens arbetsplats. Hela mitt liv manifesteras på och under huden. Kroppens dolda dramaturgi projiceras mot hudduken och blottar ett okänt innanmäte. Och så sker också i den andra riktningen; omgivningens impulser och hugskott fångas upp av min hud som en känslig parabolantenn och kastar världens otaliga motiv helt kritiklöst in i mitt redan från förut så röriga bildarkiv. Huden ger och tar och själv står jag där i korsdraget, ibland förbryllad och rådlös men allt oftare också förväntansfull och fylld av skaparlust, övertygad om att huden är på min sida. Den stora utmaningen är att sila in- och uttryck så att något slags rimlig balans uppstår. Och där emellan ligger alltså huden – ibland sammetslen och sensuell men allt oftare också sliten, sårad och sargad. 

Och för två tusen år sedan också förhärligad.  

Också hus har hudar – väggar som tvättas och målas och dekoreras. Och graffiti – det är husets tatueringar. Som här på en vägg i Östra Böle i Helsingfors.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *