Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Franska nunnor och tiputanssi

16 sep , 2021, 07.47 annaedgren

 

För länge sedan studerade jag konsthistoria, franska och Livet i Angers, Frankrike. Jag skulle bo i utkanten av rutstaden hos ett ålderstiget par med en gigantisk varghund som hette Rambo. Allt var très bien med studierna, men jag insåg snabbt att jag inte hade en fruktbar framtid med ”Rambååå”, hans husse och matte. Jag hörde om ett studerandehem för kvinnor alldeles mitt i gamla stan, ha! Det lät respektingivande att hemmet drevs av nunnor, men jag var så ivrig att flytta så det avskräckte mig inte från att ringa dit i en telefonkiosk utanför Rambos fula höghus.

Under intervjun några dagar senare spände abbedissan menande ögonen i mig och konstaterade att hos dem bodde bara ordentliga katolska flickor.  På något sätt lyckades jag tydligen ändå inte verka allt för nordiskt lössläppt, för som första icke-franska och icke-katolska kvinnliga studerande fick jag ett rum hos nunnorna i Foyer de Saint-Aubin. Jag gjorde slut med den håriga Rambo och blev granne med den sandfärgade gotiska katedralen, vilken lycka!*

Från min fortsatta tid i Angers fylld av ungdomlig livshunger minns jag allra mest många studiekompisar, verkligt personliga lärare och det vackra campuset. En annan faktor som jag ännu nästa trettio år senare ofta återkommer till är boendet hos nunnorna, les soeurs. Till skillnad från antingen komiska eller demoniska svartvitt dokklädda karaktärer som ofta förekommer i filmer och böcker var de här medelålders eller äldre kvinnorna vardagsnära typer i superpropra, men vanliga kläder.

Jag minns soeur Marie som alltid lika ivrigt slog i måltidsklockan (varför åt jag inte där med de flesta andra, jag bara hastade iväg och åt något från kvartersbageriet på väg till campus). Jag minns den småtrumpna systern som gav de strängaste blickarna om man kom hem för nära hemkomsttiden (eller rentav efter den!). Jag minns soeur Dominique som gärna spelade gitarr och lärde sig Vreeswijk-låten Somliga går med trasiga skor (jag insåg då att Cornelis och Jesus budskap har mycket gemensamt). Och så var det spensliga soeur Agnès, hon som ibland brast ut i dans! När hon en kväll drog till med tiputanssi så att de korta grå lockarna vippade och de fotriktiga skorna bara smällde i golvet blev jag nog förvånad.

Vad jag önskar att jag hade samtalat mera med systrarna om deras livsval och tro! Fast jag själv aldrig har tänkt på att viga mitt liv åt min kristna tro på samma sätt som de, har de ändå inspirerat mig. Jag kanske romantiserar det hela så här långt efteråt, men flera av systrarna i Angers påminner mig ännu idag om att ta det andliga livet på allvar, utan att skippa t.ex. nyfikenhet, vetgirighet, finurlighet och allmän livsglädje.

* Abbedissan visade sig senare inte vara just abbedissa, men vi kallade henne så lite i hemlighet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *