Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Rätten till sin egen historia eller bloggen om den ambivalenta trädgårdsägaren

7 sep , 2021, 22.10 mikaelawesterling

 

Jag har funderat ett tag på om det är lämpligt att publicera mina känslor för vår trädgård. Den som längtar förgäves efter en plätt jord att odla potatis på eller en egen gård att låta barnen hoppa på sin trampolin på, kan stämpla mig som otacksam. Otacksamhet är missklädsamt, inte kristet, förmätet, högfärdigt.

Två texter får mig ändå att publicera texten som formuleras i mitt huvud. En skribent i ÖT skrev tidigare i år om hur det är att skriva saker på sociala medier med hänsyn till sina läsare, att en ändå har rätten att skriva om sitt liv med barnen även om det kan vara plågsamt för den ofrivilligt barnlösa, att skriva om sin partner fast någon har kärleksbekymmer etc. Det kräver förstås finkänslighet, men så länge en skriver i vanlig ton är det viktigt att alla får skriva om det de vill.  Jag tycker också att det är viktigt att motverka glansbildsperspektivet som kan vara ett problem på sociala medier, då unga och också vi vuxna lätt tror att alla andras semesterfirande är så mycket roligare än ens eget, alla andras familjer så välartade och lyckliga och alla andra älskar sina meningsfulla jobb. Under min semester var det dagar då jag mest kände mig som en tjatmaskin och väktare över skärmtid. Det är viktigt att påminna barnen och också en själv, att det som finns på sociala medier delvis är en chimär. Där speglas en del av ens liv men mer sällan det svåraste i livet. Det är helt naturligt. Ingen kan begära att man skall dela alla dåliga dager, sorger och besvikelser med alla sina Fb-vänner. Ofta kan ju jobbiga saker ha med andra att göra t ex anhörigas svårigheter, konfidentiella ärenden eller gräl med andra.

En annan textkedja som inspirerar är då en ung pappa i Kyrkpressen i somras berättade att det för honom var en stor sorg att kapa av allt som han njöt av och sätta ner så mycket energi och tanke på barnet. I numret därpå var det en kvinna som skrev att hon blev chockerad över hur pappan uttryckt sig. Att barn är en gåva att vara tacksam för. Hon har rätt när hon skriver att det är bra att känna glädje över det man har i stället för att tänka på det det man inte har. Men. Livet är ofta tungt och faran med att uppmana andra till tacksamhet är att man lägger locket på obekväma känslor. Det gör att mänskor upplever att de inte lever upp till normen – ”alla andra orkar ju vara duktiga föräldrar”. Det är en välsignelse om man kan känna endast tacksamhet över att vara förälder och inte tycker det är tungt alls,  men som fd barnrådgivningsläkare skulle jag säga att det är rätt ovanligt. Vi måste akta oss för att bara låta godkända känslor synas. Kanske det är en orsak till att glansbilderna dominerar, om vi t o m får kritik då vi är ärliga och berättar om svåra känslor.

Nå, tillbaka till den lite banala ambivalensen. Till huset vi köpte i Jakobstad hör det en gårdsplan med gräsmatta, äppelträd, ett ungt plommonträd och ett lite tanigt körsbärsträd, två blombänkar och en del bärbuskar. Jag gillar att plocka jordgubbar och sätter en del potatis som ger nypotatis som smakar härligt. Jag brukar glömma att vattna fröna så i år fick vi en hel morot som morotsskörd. Jag älskar att vi har allt det här som vi aldrig skulle haft råd till i Helsingfors. Samtidigt ogillar jag att det finns för mycket som skulle kräva skötsel och omvårdnad.

Nu tänker ni kanske att jag är perfektionist, lösningen kunde vara att bara göra så mycket som jag orkar. Men det är jag inte gällande hem- och gårdssysslor. Jag är rätt ointresserad av hemsysslor men det finns ju en hel del som man bara måste göra. Problemet är att även fast jag inte vill ha de röda vinbären så känner jag ändå mig tvungen att ta hand om skörden, i alla fall lite grann. Varför? Mest är det väl det att jag inte vill låta mat fylld med vitaminer gå helt till kråkorna. Dels gillar jag husmorstanken, tillfredsställelsen att skapa något att äta för sin familj, samtidigt som jag sparkar bakut över tiden det tar. Jag vet att det är bra att röra på sig i friska luften, så ibland känns det bra att hålla på med trädgårdsarbetet och ibland blir jag bara sur över de hundratals eländiga aspskotten som invaderar stenmuren och gräsmattan. Nässlor är mycket lättare att dra upp och ger liknande tillfredsställelse som när jag spräcker en böld. Gräsmattan har vi inte ens försökt sköta mer än den obligatoriska klippningen.

 I och med att det i Österbotten är vanligare att familjer bor i egnahemshus än i min krets i Helsingfors så handlar det också om en kulturskillnad. Här känner mina kolleger igen alla blommor på min gård. Själv blandar jag duntrav med lupiner för att de båda är lila.  Förstå mig rätt, alla har förstås rätt att vara trädgårdsentusiaster. Jag är ju lite avundsjuk på dem som har en passionerad hobby, något som ger kraft i vardagen. Det närmaste jag har en passionerad hobby är att läsa romaner och äta choklad. Nämnas bör också att våra grannar är toppen och inte skulle drömma om att ha åsikter om vår gård. Problemet är ambivalensen. Dels är jag tacksam över de här gåvorna av träd och buskar som vi fått på köpet av de förra husägarna. Jag gillar att ha bär och äppelklyftor i frysen. Men problemet är kanske att jag inte tycks kunna strunta i det jag inte vill eller orkar, utan det finns där i bakhuvudet som någonting som borde fixas, någongång. Det som jag planterat själv som min morsdagsros och gerberabusken har jag lättare att vårda. Troligtvis hittar jag mig själv utströendes höstgödsel i år igen under buskar jag helst ville ge bort.  Fortsättningvis kommer jag att sucka över de där stackars tujorna som bara gulnar, men maken påstår faktiskt att de ser lite bättre ut i år. Kanske barken jag strödde under dem förra hösten ändå hjälpte.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *