Vardagstro och söndagstvivel
En stor byggnad, gröna buskar och träd.

Okategoriserade

Om att vara ny

29 aug , 2021, 11.19 louise

 

Jag har aldrig gillat att vara den nya. Att börja sjuan, till exempel, var hemskt. Ny skola, nya klasskompisar, lärare och skolämnen. Ettan i gymnasiet, samma sak. Ny STAD, ny skola, nya människor, flytta hemifrån och bo med kämppisar (finns det ett riktigt ord för det?).

Samma gäller förstås jobb och studier. Jag ogillade första sommarjobbet som reporter, innan jag kände alla och var en del i gänget förstås. Och det allra första sommarjobbet, på Tekniska verket i Pedersöre kommun – nej men det var bara pain. 

Nu har jag satt mig i den situationen igen

Ny student i en främmande skola i en stad, i ett land jag aldrig besökt innan. Och jag hatar mig själv för det. Kunde jag inte bara ha stannat i Johannes församling och fortsatt jobba som informatör tills jag är 68, eller alltså till det är dags för min åldersgrupp att gå i pension?

Så här är jag självklart inte ensam om att känna, det vet jag. Och jag försöker tänka att när man börjar studera är allt nytt för alla. Men jag tycker mina klasskompisar har en unfair advantage eftersom de bott i Norge i flera år eller hela liv, samt talar flytande norska (och förstår allt lärarna säger). 

Inte nog med att alla pratar bättre norska än mig, alla verkar dessutom ha så mycket mer erfarenhet än mig. Ja, jag har pillat på InDesign och Photoshop men det är en fjärt i rymden jämfört med de som studerat på konsthögskola, har en bachelor i illustation eller som ritat sen de var tre… 

När ska man sluta jämföra sig med andra? Och när slutar man må dåligt över att vara ny och oerfaren? Vet någon? Jag är 26 och det verkar inte bli bättre. Är det nu man ska läsa på om nåden?

Bild: Fakulteten för konst, musik och design.
Dvs, där ni hittar mig varje vecka måndag till fredag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *