Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Besvikelser i rehabiliteringen

22 apr , 2021, 16.53 christa

 

Jag har fått en massa prognoser på min rehabiliteringsresa. Först kunde läkarna inte säga någonting alls. När jag hade varit på sjukhuset i två månader så sa min unga sjukgymnast: ”du kommer att springa igen”.

När jag lämnade sjukhuset sa min unga ergoterapeut: ” du kommer att skriva med höger hand igen”. Samma terapeut som dömde ut min hand som oduglig bara en och en halv månad tidigare. Min afasi var svår, därför tänker jag också att jag och sjukhuspersonalen hade lite svårt att förstå varandra.) 

När jag hade nummer tre i ordningen av sjukgymnaster såg hon på mig med en finurlig min och sa: ”Det är inte omöjligt att du kan börja springa någon gång.”

I mitt fall tror jag att mitt epilepsianfall gjorde att min spasticitet sköt i höjden – och då är det svårt att springa eller ens gå lite raskare.

MEN: jag har alltid överträffat alla prognoser vad gäller mitt tal. Det har varit en livlina när besvikelserna blir har blivit för många.

Det är knepigt med prognoser. Man vill så gärna ha en positiv prognos! Men en positiv prognos gör det svårt att acceptera nederlag.

Nu har jag lärt mig att inte lyssna på prognoserna. Jag vet att min kropp och min hjärna kan bli bättre.  Inte som det var innan hjärnblödningen, men lite bättre. Men jag tar inte någonting för givet. Jag måste se min rehabiliteringsresa som ett äventyr. Ett jobbigt äventyr med ljusglimtar här och där. Jag lever, jag rör på mig, jag pratar – det är någonting att vara tacksam för.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *