Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Vardag för mig

30 mar , 2021, 18.39 mikaelawesterling

 

Jag har jobbat som allmänläkare för att jag gillar att ha som det heter ”ett osorterat patientmaterial”. Då träffar läkaren olika mänskor med de mest varierande hälsoproblem och sjukdomar. Om vården är bra organiserad och läkaren har tur kan hen ha hand om samma patienter i tiotals år. Innan vi flyttade från Helsingfors jobbade jag på samma hälsostation i 16 år (visserligen med paus för föräldraledigheter) och hade hand om vissa av mina patienter lika länge. Det är mycket viktigt för vårdkontinuiteten att samma patienter får komma större del av tiden till sin egen läkare, men ofta fungerar det inte så. Det är också mycket enklare och roligare för läkaren då en relation hinner uppstå och läkaren känner till lite om patientens vardag och minns ungefär vilka symtom som redan blivit ordentligt utredda.

När jag blev läkare hade jag klart för mig hurudan läkare jag skulle vara. Jag skulle bli en empatisk, lyssnande läkare som patienterna vågade ta upp sina problem med. Själv är jag nervös när jag far till läkaren, mest för att jag är orolig för att hen ska hitta någon farlig sjukdom. Så jag ville bli en läkare som ingen behöver vara orolig att komma till. Jag upplever att jag till stor del har lyckats med att vara empatisk och lyssnande. Myntets andra sida är att mottagningarna ofta drar ut på tiden och jag överhopas av symtom att ta ställning till. En vänjer sig att jobba med sjukdomar och problem varje dag och ofta går det bra att inte låta andras bördor bli ens egna. Men blir det tillräckligt många patienter som jag upplever jag inte kan hjälpa eller ifall patienterna inte får hjälp heller av instanserna jag remitterar dem till, så blir det tungt. Ifall någon sedan spontant eller med mediciner mår bättre känns det sedan igen bättre. Jag känner empati då jag måste berätta dåliga nyheter för någon patient, men sällan påverkar det mig där hemma ifall det inte är någon jag känner personligen. Många gånger måste jag blinka bort tårar på mottagningen om någon berättar om sin dödssjuka anhöriga eller liknande. Läkare skall ju inte gråta på jobbet, en ska ha en professionell utstrålning. Men jag brukar inte ta det så hårt ifall jag blir tårögd. Jag har lätt för att gråta och jag tror inte patienterna tar illa upp så länge det inte påverkar mottagningen. Ganska lite togs det upp i utbildningen hur man ska orka med att jobba med sjukdom och lidande varje dag. Det finns fortfarande ett visst hjälteideal om att jobba hårt, sköta många patienter och inte visa sin egen svaghet. Läkare är ofta perfektionister, presterare som utsätts för hög psykisk belastning i ett sjukvårdssystem där du ofta själv borde kunna sätta dina egna gränser för arbetet men har svårt för det, för då riskerar man att patienten eller någon kollega drabbas.

Ansvaret för patienterna tynger mig dagligen. Arbetet medför en daglig stress. Samtidigt är läkarjobbet ett oerhört meningsfullt och intressant jobb. Man kan specialisera sig på så många olika områden. Det är ett yrke som inger respekt och ger en viss status och försörjning. Det finns mycket jobb. Men beroende på din personlighet är du ganska bunden av ditt yrke. Ibland lyckas jag släppa tankarna på patienterna efter arbetsdagen, men ganska ofta dyker de upp, oombedda. På natten kan jag vakna och slås av goda idéer för att hjälpa någon. Jag har ofta nattmottagning, dvs i mina drömmar sköter jag riktiga, men mest påhittade patienter.

Att vara läkare för sina anhöriga är både praktiskt och problematiskt. Att förnya blodtrycksmedicin eller ge råd om värkmedicin vållar inga bekymmer men att vara läkare och mamma har sina goda och dåliga sidor.  Jag kan undersöka mina barn ifall de är sjuka och måste inte genast fara iväg till någon jour. Oftast hjälper utbildningen och jobberfarenheten att mota iväg rädslor. Baksidan är att vanliga ofarliga symtom alltid måste vägas i tankarna: kan det vara någon farlig sjukdom som jag inte får missa?  Jag upplever att jag måste följa med olika symtom, helst obemärkt. Men barnen brukar nog märka snabbt vad som är på gång. Dottern sa ifrån  ”Inte mamma checka” som 2-åring och sonen grymtar bara till och försvinner. Vårt ena barn har en matallergi som gör att hen måste ha en adrenalinpenna med sig, även om vi aldrig behövt använda den. Det här har gjort mig mer orolig. Jag trippelkollar listor med ingredienser, vb gräver jag upp förpackningar från skräpkorgar. På restaurang kan jag sällan slappna av helt och hållet och jag drömmer ofta att hen fått i sig födoämnet i misstag. Jag vet att hur försiktig alla än är så begår vi ändå misstag när alla ingredienser ständigt måste checkas på alla produkter.

Det finns anledning till att medicine studerande lärs att inte vara läkare för sina anhöriga. Mina närmaste släktingar har egna läkare och oftast går det bra att inte blanda sig i men jag känner ofta något slags dubbelansvar som läkare och familjemedlem att ta hand om nära och kära. Den svåra frågan är när jag har mer erfarenhet/har tid vara mer noggrann än läkaren som släktingarna går till och hur mycket jag då skall försöka styra vilka undersökningar som görs.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *