Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Dags att säga ”på återseende”!

15 jan , 2021, 15.51 monica

 

Det finns en tid för allt, för att löst citera Predikaren. Under mina år som bloggare har det blivit åttiosex inlägg enligt sidans statistik. Roligt har det varit att skriva om stort och smått.

Om tantlivets fröjder, om vådan av att vara en tankspridd präst. Om mötena med baby K, min andlige vägledare. När baby K uppnådde den ålder då han hellre själv tog till orda än bara speglade mina funderingar blev det dags att avsluta vägledningsrelationen och fortsätta samtalet som dialog mellan mormor och barnbarn, men den relationen är helt privat och ingenting som hör hemma i en blogg.

De vilda katterna fortsätter att pröva mitt tålamod på ständigt nya sätt, vardagen trasslar till sig i nya mönster och garnnystanen till mina stickningar rullar fortfarande in under soffan, men inget av allt detta känns så viktigt att det behöver ta upp bloggutrymme.

Till mina teologpraktikanter brukar jag alltid strängt säga att en predikan inte är klar om inte arbetet bakom texten har gett predikanten åtminstone en aha-upplevelse. Eller med andra ord, du skall inte slösa bort vare sig din eller lyssnarnas tid med ord som inte känns brinnande angelägna. Vanligt småprat hör hemma vid kaffebordet,

Nu får jag själv svälja samma beska medicin. När lapplådan av samlade tanketrådar eller händelser är slut behöver man själv ha vett att dra streck för verksamheten.

Tack alla ni som har kommit med uppmuntrande eller inkännande ord under åren! Alla ni som har kommenterat på Facebook eller bara tagit mig i ärmen på kyrktrappan eller i spårvagnen och sagt att ni har läst mina texter. Alla ni som jag aldrig ännu har fått träffa. Vi får vandra vidare längs våra krokiga vägar och veta att vi är på väg åt samma håll, Á Dieu, mot Gud. Vi får tro att han bevarar oss längs vägen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *