Vardagstro och söndagstvivel

barn,Okategoriserade,sorg

Ett år av saknad

13 jan , 2021, 15.49 sandra

 

Idag kan inte bli något annat än en genomgång av vad som hände förra året. Hela min tankeverksamhet fylls av vad jag gjorde i denna stund för ett år sen. Jag är så tacksam för den lilla solstråle vi har här som tar mig tillbaka till idag.

I morgon är det ett helt år sen Oliver lämnade oss. Ett helt år men också ett helt liv. Han dog på natten. Ännu dagen innan kunde jag inte förstå hur nära det var.

Jag satt i bredvid dig. Följde med mätaren, oroade mig för andningen. Pulsen var lugn, jag är så tacksam för att du inte verkade ha ont. Jag talade med personalen, lyssnade på din rossliga andning. Såg på ditt vackra ansikte. Strök ditt tjocka guldhår. Jag tvättade dig som vanligt. Vi gav inte alla mediciner. Du behövde inte muskelavslappnande så trött som du var. Jag minns inte hur vi gjorde med näringen. Jag tror du fick mindre än annars. Jag kunde inte förstå hur nära det var.

Vi testade att byta till det andra andningshjälpmedlet. Tänk att jag för en stund har glömt vad det heter. Ibland glömmer jag namn på mediciner och hjälpmedel. Oftast kan jag fortfarande alla dina tider och doser utantill men ibland är de borta. Jag förstår inte hur det är möjligt.

Saturationen sjönk hastigt. Läkaren uppmanade mig ringa efter din pappa. Jag har ringt honom många gånger då det varit dåligt men det här var första gången jag sa att han skulle starta direkt.

Jag åkte hem via för att hämta kläder. Fortfarande trodde jag vi skulle få ha dig kvar en tid.

Vi såg hur saturationen sjönk. Andningshjälpmedlet gav ingen effekt. Nu fick du bara vanligt tilläggssyre.

Läkaren frågade ännu om vi ville till ett större sjukhus.

Vi frågade om det gör skillnad. Tillsammans kom vi överens om att det inte gör det. Där finns samma hjälpmedel och samma system. Inget skulle bli annorlunda. En ambulansfärd var för påfrestande nu. Du skulle vara här. Hos de som kände dig bäst.

Det är ett år sedan jag förstod att jag nu måste släppa dig. Det går inte att göra det. Men vi hade inget val.

Tack för allt du gav oss. Du vackra barn med hjärta av guld. Du som var full av glädje trots din sjukdom. Du som var starkast i världen. Du förändrade allt för oss. Du som sade mer med dina vackra ögon än många säger under ett långt liv. Tack för den tid vi fick ha dig.

Det här gått ett år. Vi är här utan dig. Det gör fortfarande ont men dagarna går ändå.

Du lilla barn som var vårt allt. Hela världen. Det är du fortfarande. Vi saknar dig så. Alltid älskad, aldrig glömd.

Foto: Sofia Ylimäki

2 kommentarer

  1. Julia skriver:

    Tårarna rinner. Kan inte förstå hur nån ska behöva gå igenom nåt så här hemskt. Ber för er!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *