Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Den goda döden

13 feb , 2020, 15.19 monica

 

Att tala om döden är en verklig ”party pooper” eller stämningsdödare i de flesta sociala sammanhang. Det märkte jag inte minst på ett trevligt kalas nyligen då jag utan att desto mer tänka mig för berättade att jag håller på att utforma ett vårdtestamente för att i mån av möjlighet kunna förbereda en god död för mig själv.

Många av de personer jag har känt eller hört om har också släppt det sista greppet om livet medan deras närmaste har varit frånvarande för någon stund. Det är möjligt att också jag kommer att uppleva min dödsprocess som en så intensivt personlig fysisk process att jag helst vill vara ensam.

Vad är då en god död? Forskningen påvisar att den för de allra flesta definieras som tillräcklig smärtlindring, närvaron av någon närstående och att få dö hemma. Allt det här kunde jag också instämma i, men vad jag främst hoppas på är att bli sedd som ett subjekt, en verklig person också då jag själv inte längre fysiskt kan uttrycka mig så klart.

Det är möjligt att jag inte alls vill dö i min egen säng utan hellre på ett sjukhus där jag kan vara trygg i att både smärtlindring och hygien sköts utan att mina närmaste behöver anstränga sig till bristningsgränsen för att få det praktiska att fungera.

En sak vet jag åtminstone, och det är att jag hoppas att min läkare den dag mitt liv går mot sitt slut har mod nog att berätta det för mig i ord som jag förstår. Rätten att få ta farväl, både av sitt eget liv och av de närmaste, är för mig en av förutsättningarna för att få dö med värdighet. Det innebär också att få tid att göra bokslut och ta avsked med någon sinnesnärvaro, innan den smärtlindring som jag innerligt hoppas på sakta för mig ut över livets sista stränder.

Allt detta bygger ju också på att mitt liv tar slut långsamt och i en form som medger smärtlindring och medvetna val. Det kan ju också bli helt annorlunda. Att förbereda sig på döden behöver ju inte betyda att tänka på de sista minuterna eller timmarna av livet. I stället handlar det om att försöka leva så att det en lämnar efter sig är bitterhet och oprövade möjligheter utan hopp och glädje över det liv som nu levts till slut.

En dag kommer vi alla att dö, men alla dagar fram till det lever vi. (Per Olov Enquist)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *