Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Den enes nöd och den andras lust, eller…

24 jan , 2020, 16.01 monica

 

För en tid sedan behövde min Älskling hjälp med ett projekt. En mängd dokument skulle utformas och sändas till respektive adresser och rätta kryss antecknas i rätta spalter i det digitala arkivet. Lätt suckande lade jag min bok åt sidan och satte mig vid vårt stora bord för att hjälpa till med uppgiften. Möjligen lät jag undslippa mig någon kommentar om somligas projekt som stör andras arbete. Älsklingen bet sig i läppen, men sade sedan stillsamt: om du kanske i stället för att offra din tid på mitt projekt skulle tänka att det handlar om vår tid och våra möjligheter att lösa problemen, tillsammans.

Ibland känner man sig som en mycket liten lus, och det här var ett sådant tillfälle. Det var ju precis så jag hade gjort, försökt värja mig mot tanken att också jag hade ett ansvar för projektet. I stället hade jag placerat problemet stadigt hos Älsklingen med mig själv som den tålmodiga och uppoffrande problemlösaren, den digitala världens motsvarighet till prinsen på den vita hästen.

Det gjorde ont att byta ut tanken på mig och Älsklingen som två separata enheter till ett vi, som tillsammans arbetar med de uppgifter som möter oss. Ärligt talat skäms jag för att ännu efter 35 år som äkta maka inte lyckas bättre med att se det gemensamma framför det enskilda.

Den eftermiddagen kämpade vi tillsammans oss igenom pappersdjungeln. Andra dagar fortsätter jag att gömma mig bakom uttryck som ”egentid” eller ”måste-få-ännu-det- här-undan -först”. Ord som egentligen handlar om att min tid är viktigare än Älsklingens, eller viktigare än vår gemensamma tid. Men ännu, efter 35 år, räcker Älsklingens tålamod oftast till för oss båda. Och då blir det som det skall vara, att delad börda är halv börda och delad glädje är dubbel glädje.

Det är det som med ett annat ord kallas nåd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *