Vardagstro och söndagstvivel
Jag borde göra. Tänka. Veta. Känna. Men jag förmår inte. För jag måste inte. Jag väljer att stå här, och se över det gnistrande täcket. För tänk – att jag får vara här, i det här, just nu. Så priviligierad så jag nästan skäms. Förblindad av sprakande fyrverkerier. Uppslukad av stunden. Det här borde alla känna. Men tillåts inte. Jag är varken mer eller mindre. Bara på en mer priviligerad plats.
Kommentarerna som RSS
