Vardagstro och söndagstvivel

Andetag,Bibeln,Förändring

Går det att kombinera feminism och kyrkan?

15 Nov , 2016, 20.52 Lina Frisk

 

 

IMG_7711

 

För några dagar sedan plockade jag upp en bok som länge stått orörd i min hylla. I efterskalven av det ödesdigra presidentvalet kändes det mer än rätt att fundera över jämställdhet och könsnormer i olika offentliga rum.

Titeln Feminism och kyrka – på spaning efter jämställdhet, är varken blygsam eller missvisande för den här boken. Många kanske tycker att de här ämnena är en omöjlig kombination, vissa kanske hoppas att de för alltid ska hållas långt ifrån varandra. Men för hoppningsvis ännu fler önskar att de här ska gå hand i hand.

Som i de flesta andra institutioner med långa anor är de patriarkala strukturerna mycket påtagliga också i kyrkan. Den här boken består av korta texter och tecknade serier av så väl manliga som kvinnliga präster, journalister, församlingsaktiva och forskare. Författarna analyserar och upplyser lättförståeligt hur de patriarkala strukturerna syns i bibeln och kyrkan.

Lässtunden resulterade i många ”aha”:n  och understrukna meningar för min del. Men också höjd puls och ihopbiten käke. Förutom den välkända skeva kvinnosynen i bibeln och ojämställdheten bland höga positioner i kyrkoväsendet, så var det en sak jag speciellt reagerade på. Varför är de kvinnliga bilderna av gud helt i skymundan? Varför lyfter vi inte fram de bibelberättelser där kvinnor står i huvudrollen? Varför har man systematiskt låtit dem vara?

Ett utmärkt exempel ur en text skriven av Ulla Marie Gunner:

”Som i Lukas 15 om den förlorade sonen. Där är pappan som längtar, som sparar och som förlåter. En avundsjuk bror och en odåga som kommer hem och som allt är värd en fest. Vi förstår att Gud är den där pappan som längtar och väntar på dig och mig. I samma kapitel finns också bilden av herden som riskerar allt för att söka upp det förlorade. Men det tog lång tid innan jag upptäckte den berättelse som finns i mitten, nämligen den om kvinnan som intensivt sopar och letar efter ett mycket litet mynt, ett mynt med mycket lågt värde. Sådan är Gud också. Varför hörde jag aldrig om den här kvinnan som Gud när jag växte upp?”

Eftersom jag som tur är vuxit upp i en församling med många kvinnliga präster har jag alltid sett det som en självklarhet att kvinnor också ska ha den platsen i kyrkan. Därför har motståndet mot kvinnopräster känts väldigt avlägset och främmande, men tydligen finns det, också i lutherska kyrkan i Finland. Min förvirring stärktes ytterligare efter att ha läst den här boken. I Paulus brev där det står den välkända meningen om att kvinnan ska tiga(som dessutom med stor sannolikhet kan vara ett översättningsfel) beskriver man en predikande kvinna bara någon rad senare. Och även om käre Paulus varit av den åsikten att kvinnor ska hålla käft, så stoppar han inte oss från att hela tiden bygga nytt.

Jag skulle vilja sätta den här boken i handen på alla människor. Speciellt de som jobbar inom kyrkoväsendet. Lyft fram de kvinnliga förebilderna och historierna. De finns där. Och kolla igenom könsfördelningen på tallistan inför nästa kyrkomöte.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *