Härom veckan besökte jag och min fru Tallinn. För mig var det första gången.
Eftersom jag inte har något intresse av att köra en Tjäreborgreklam för Tallinn sammanfattar jag besöket så här: häftigt.
Jag brukar ofta tycka att saker och ting är ”häftiga”. Det är min version av den amerikanska ”dope” eller rikssvenskans ”fett najs”.
Nu menar jag inte att jag myntat ordet. Jag gillar helt enkelt att använda det. Ofta utan att tänka efter vad jag exakt menar.
Men när det gäller Tallinn vet jag exakt. Det finns nämligen ett övergivet fängelse vid kusten som heter Patarei.
Patarei är häftigt i bemärkelsen ”kraftigt”. Det är flera våningar av trasigt murbruk, böljande golv och tunga ståldörrar. Och du får gå längs dess korridorer helt ensam om du vill.
Numera är väggarna solkiga, täckta med graffiti, och de blåa gallren blommiga med rost, men det är inte svårt att tänka sig hur fängelset såg ut när det användes av fångar istället för turister.
Faktum att byggnaden är övergiven gör den bara häftigare. Ingen människa bryr sig om den, och det märks. Böcker och trasig elektronik ligger i drivor, dörrar står på glänt.
Jag och min fru fick huvudvärk och hjärtklappning bara av att stå bland allt bråte.
Det värsta var att se årtal av damm samlas i en plats som så tydligt byggdes av rädsla för en viss grupp människor, för att i sin tur skapa rädsla. För att avskräcka.
Det var som att gå omkring i en anti-kyrka.
Det övergivna fängelset var på alla sätt en ohelig plats.
Det skrivs en hel del om Finlands asylpolitik just nu. Allt flera hårresande historier från Migrationsverket når över nyhetströskeln, och drygt 150 personer har skickat brev till statsministern i hopp om en humanare politisklinjedragning.
Såväl Sipilä som Migrationsverket har svarat att enskilda fall är hjärtskärande, förstås, men vi måste följa lagen, förstås.
Denna politiska rundgång är inget nytt. Jag hörde den för tre år sedan då jag var med och granskade landets familjeåterföreningar, och Migrationsverkets dåvarande policy att tacka nej till småbarn som ville leva med sina föräldrar i det här landet.
En jurist som specialiserade sig på att hjälpa ensamkommande barn sade att samma dösnack hade pågått sedan 90-talet: ”vi kan inte kommentera enskilda fall. Tråkigt, ja. Lagen, förstås.”
Men utan mänsklighet är lagen och politiken, likt Patarei, endast ett monument över rädsla.
