Jag vet inte riktigt vilka händelser eller anekdoter ur mitt liv jag vill dela med mig en dag som i dag. De tragiska händelserna i Nice har färgat nyhetssidorna svarta.
Världen har reagerat snabbt – statsrepresentanter har skickat kondoleanser, de sociala medierna har fått nya sorgsna hashtags, säkerhetsåtgärder har skärpts. Det är svårt att skydda den civila befolkningen sade en expert till Wall Street Journal, knappt fem timmar efter dödssiffran i Frankrike börjat växa.
Attentatet har redan en wikipedia sida.
Det är mycket att ta in. För vissa kommer de snabba analyserna och svaren som en tröst. För andra är det överrumplande.
Jag känner att luften gått ur mig. Jag kan inte förstå hur mycket hat och övertygelse det måste krävas för att 84 människor ska dö, överkörda av en lastbil.
Allt jag kan hoppas är att nattens terrordåd inte ska föda mer hat.
Så här är också det viktigaste att påpeka att ”Allt jag kan hoppas är att nattens terrordåd inte ska föda mer hat.” Inget fördömande av dådet. Ingen diskussion om radikal islamism och hur den ska bekämpas och att stå upp mot islamisternas hat. Nej skyll allt på européerna och frånta terroristerna allt eget ansvar som vanligt. Undrar här också hur tonen hade varit om en nynazist hade kört över 50 människor med en lastbil.