Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Att gå vilse på sommaren

1 jul , 2016, 06.07 adrian

 

Det är sommar igen. Det syns på antalet rubriker om alger och mängden solbadare som långsamt skiftar från vitt till vidbränd rosa i sanden. På senare år har jag också börjat känna av årstiden i mina fötter.

Jag vill ut och vandra. Ut på tur, som en norrman skulle säga.

Det här är något jag och en av mina kamrater började med för cirka fem år sedan. Bägge av oss var arbetslösa, det var sommar, och vi kände på oss att det var dags för äventyr. Helst ett billigt sådant.

Vi bestämde oss för att utforska Åbo. Eller rättare sagt: vi bestämde oss för att tappa bort oss i Åbo.

Det här är lättare sagt än gjort. En hittar alltid Domkyrkan. Den lurar bakom en blommande björk eller en mystiskt igenmurad dörr och skingrar allt vad ”äventyr” heter. Kyrktornet är som en medeltida version av Google Maps på det sättet.

Med åren har vi blivit flera som gått på dessa promenader. Oftast är det fråga om mindre turer, men en gång per sommar försöker vi oss på en heldagspromenad. Första gången var det Nådendal som gällde. Vi plockade på oss vatten, smörgåsar, frukter och en hederlig papperskarta. Allt skruttades ner i väskorna med gott humör.

Knappt utanför centrala Åbo hade vi tappat bort oss.

Gatunamnen innehöll ord som ”Lenin” och ”Glasnost” och arkitekturen var förfallen. Häftigt!

Sedan pekade min vän på Nådendalsvägen och Domkyrkotornet. Han sade att han dessutom hade bott på en av Sovjetgatorna under sitt första studieår.

Den här antiklimax-biten har blivit en traditionell del av våra vandringar. Det finns alltid någon som vet, eller någon som plockar fram Google Maps och avslöjar att äventyret var på lek.

När jag och min vän gick på vår första promenad för den här sommaren diskuterade vi vad vi höll på med. Varför gick vi. Visst, vi är fortfarande arbetslösa och behöver göra något, helst billigt, men det är mer än så.

Vi kom fram till att vi bemästrade något.

Världen är inte så komplicerad under en promenad, särskilt om målet är att tappa bort sig. Varje steg är ett steg i rätt riktning.

Jag tror inte att varje människa själv kontrollerar sitt öde. Jag tror att vi genom våra handlingar är med och formar varandras öden. Ibland kan det förstås kännas som om allt som krävs för att ändra på världen är en dröm, en vilja och lite ansträngning, att allting är upp till en själv. Det är förstås en lögn. Du är aldrig ensam, på gott och ont. Det finns alltid någon som påpekar att Nådendalsvägen ligger bakom björkarna.

, ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *