Jag är lärare. Mitt yrke innebär att jag under förhållandevis stora delar av året inte har ett jobb att gå till. Då eleverna är lediga behövs jag inte på skolan. Jag får också vara ledig. Det är lyxigt, jag vet.
Därför känns det besvärligt att erkänna att det här jullovet inte alls har varit så avslappnande hittills. Det har tagit en evighet att varva ner och landa i den lugnare vardagen. Vad det beror på är inte så lätt att säga.
Kanske att det var så mörkt när ledigheten började, att det var svårt att få upp julstämningen, kanske att julen lite, lite kändes som ännu en programpunkt att stöka undan. Vem vet?
Jag vet bara att lugnet har visat sig glimtvis. Julafton var en fin dag, juldagen likaså. Dagarna efter det var både jag och sambon (också lärare) trötta.
Idag har det känts som om tåget småningom börjat vända. Att vi hittat tillrätta i den mer bekymmerslösa tillvaron.
Vändpunkterna: en promenad i solskenet, en måltid vi tillredde tillsammans och en lång kvällspromenad.
