Jag står på avdelningen för barnkläder i en stor varukedja. På ena sidan gången finns flickkläderna, på andra sidan pojkkläderna. På ena sidan blått, svart och grått, något enstaka grönt och vitt plagg. På andra sidan rosa och rött, glitter och rosetter, hjärtan och pärlor. När en människa blir 92 cm lång är de könsneutrala färgernas tid förbi. Om inte omgivningen medvetet går in för att nyansera det svartvita. Eller svartrosa.
Polisuniformen är blå, väktaruniformen grå, Batman och prästen klär sig i svart. Från att pojkar är 92 cm kännetecknas deras färgvärld av allvar och myndighet. Är det därför män oftare än kvinnor söker sig till chefspositioner? Var i samhället finns yrkeskårerna som klär sig i rosa?
På söndag är det Lucia. Runtom i landet bänkar sig folk i dunkla kafferum och gymnastiksalar för att se Lucia och tärnorna. Vem blev vald till Lucia i år? Är det riktiga ljus i kronan? Så vackert hennes hår faller över axlarna. Och stjärngossarna, ja. Längst bak.
Jag anar ett mönster. Även om stereotyperna om bråkiga pojkar och söta flickor monteras ner, finns det en tveksamhet att föverkliga jämställdhet i praktiken. ”Jo, men på vår skola har det alltid varit så att bara flickor kan vara tärnor”. Jo, visst förstår jag det. Och jag tycker luciatraditionen är stämningsfull. Jag skulle inte vilja ändra på den.
Men vilka är då de uttryck som vi är beredda att utmana? Machiavelli (1467-1527) skrev:
Det finns ingenting så svårt att ta itu med
ingenting så vanskligt att leda
ingenting så osäkert i framgång
som att söka de nya tingens ordning.
Den som förändrar får nämligen som motståndare
alla dem som lyckats väl i de gamla spåren
och endast ljumma försvarare
i dem som kan tänkas fungera i det nya.
Machiavelli citeras av Kajsa Svaleryd i ”Genuspedagogik: En tanke- och handlingsbok för arbete med barn och unga”. Liber, 2002.
