Andetag

Jag läste tidigare idag om predikanten som under en andakt i Maxmo berättade för skolbarn att julgubben inte finns. Sedan jag läste artikeln har jag funderat på vad som egentligen hände, varför det var nödvändigt att krossa barnens föreställning om julgubben. Antagligen var det inte det. Antagligen var det en felbedömning, en sådan människor gör. Jag har själv gjort mig skyldig, säkert till värre misstag. Det finns knappast någon anledning att korsfästa predikanten. Antagligen har hen det tufft nog som det är.

Så tror jag faktiskt precis som Amanda att det inte tjänar något till att döma predikanten eller spy galla över hen, att det rent av kan vara en gnutta skenheligt och inte alldeles lite präktigt att göra så (det var min första instinkt att göra så förresten, att självgott hävda mig på predikantens bekostnad – bara så ni vet).

Jag kan till och med sträcka mig så långt att jag kan tänka mig att det hela var välment. För hur fel det än blir och hur ofta det än blir det, brukar människor mena väl då de gör eller säger något. Predikanten kanske såg en likhet mellan tomten och guldkalven och tänkte att något måste göras. Det känns inte alls långsökt att tänka sig att en vilja att rädda barnen från avgudadyrkan var orsaken till att spräcka julgubbsbubblan.

Var det okej att göra så? Kanske inte. Det kan kanske tänkas att det är väl osympatiskt av en organisation vars verksamhet är uppbygd kring tron på – inte vetskapen om – ett allsmäktigt väsen, att krossa oskyldiga barns tro på en sagofigur som bidrar med stor glädje och lycka i deras liv.

Nu hoppas jag att jag inte hädar, men så här tror jag det är: Jesus känner sig knappast hotad av julgubben, de tävlar liksom inte i samma kategori. Alltså kan det knappast vara jättefel att kristna barn också tror på julgubben (fast kanske på ett lite annat sätt än på Jesus). Hoppas det inte är alltför okristet att tänka så.

Med det sagt hoppas jag predikanten i Maxmo får en lugn natt och lyckas undvika att läsa alltför många av de minst sagt fåniga kommentarerna som förekommit kring den här nyheten. För visst kan jag tycka det är skenheligt av folk att ge sig på en andaktsledare, att korsfästa hen, låta hen vara en måltavla för alla antipatier de har mot kyrkan. Som om det som hände i Maxmo var oförlåtligt, som om de själva aldrig hade gjort ett misstag.

Fast för all del, det är ju fritt fram för den med det renaste samvetet att kasta den första stenen. Varsågod bara.