Ifall någon hade berättat för mig för sju år sedan att jag kommer att vara tvungen att kämpa för att hålla kontakten och relationer livskraftiga med alla de människor jag vill ha i mitt liv, hade jag inte trott på det. Jag hade troligen sagt något i stil med Såklart man alltid råkar ses någonstans. Våra liv har ju varit så likadana såhär långt.
Det jag inte visste de var att alla redan efter högstadiet sprids åt olika håll, sedan en gång till efter gymnasiet och under studietiden åker var och varannan några varv runt jorden under loppet av bara några år. Människor kommer och går och det är omöjligt att vårda precis varje relation. Just nu känns det därför som om just de vänskapsrelationer som faktiskt överlever alla de här olika faserna är de som faktiskt kommer att bestå. Jag är en social ensamvarg som just nu uppskattar de ganska problemfria och trygga vänskapsrelationerna jag har just nu.
Men det jag inte heller visste är att de här ganska skyddade vänskapsbubblorna kommer att mötas av prövningar utifrån. Saker som ingen av oss kan påverka. Att jag måste veta hur jag som vän ska agera när livet är fruktansvärt orättvist, oberäkneligt och nästan hopplöst. När de stora problemen inte längre är tonårsskvaller eller att alla gungor på skolgården är upptagna. Utan när livet verkligen visar sin sämre sida. När någon vuxen inte längre kan komma och reda upp allting och få problemen att försvinna. Hur gör man då? Hur gör man då man vill lätta på vännens börda och bära en del av tyngden på sina egna axlar? Likadant som hen gjort för en flera gånger.
Hur är man en så bra vän som möjligt då?
