Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Liturgi + värderingar = sant?

15 jun , 2015, 14.36 Rofa Blauberg

 

14325399307_c677e27d33_z

Idag tänkte jag snacka liturgi och fördomar. Det jag kommer att säga grundar sig på mina egna observationer och trots att mina erfarenheter är 100% sanna för mig kan jag omöjligen påstå att de äger någon större allmängiltighet. Det kan mycket väl vara att du som läser det här inlägget har gjort erfarenheter som inte alls motsvarar mina, och det är faktiskt just därför jag skriver den här texten.

Jag hävdar alltså, på basen av egna observationer, att det finns ett samband mellan en församlings liturgiska profil och dess värderingar. Till värderingar räknar jag i detta sammanhang saker som synen på kvinnliga präster, homosexualitet, sex före äktenskap* och hur man talar om synd och om att vara kristen. Nedan ska jag försöka redogöra för mina erfarenheter:

1. Församlingar med utpräglat frikyrklig liturgi:

Andakter och gudstjänster är relativt fria till sin utformning. Det mesta som sker under sammankomsterna kretsar kring en eller flera karismatiska ledare. En som inte är van vid formatet kan lätt reagera på att predikningar ofta följer ett retoriskt mönster som indelar världen i ett vi och de andra där vi är de som är kristna (underförstått frälsta). Vittnesbörd om hur en blivit en god människa i och med att den blivit frälst (med motpolen jag var så dålig innan) kan förekomma. Stor fokus på synd. Omvändelse enda vägen till förlåtelse. Att aktivt leva ut sin tro en självklarhet.

Sex före äktenskap och homosexualitet inte okej. Avog inställning till kvinnliga präster.

I min erfarenhet präglas dessa församlingar av en stark sammanhållning. Medmänniskor bemöts i regel kärleksfullt men de som inte känner att de passar in (inte är bekväma med offentliga trosyttringar, rådande värderingar mm.) riskerar bli utanför.

2. Församlingar vars liturgi varken är riktigt hög- eller frikyrklig:

I dessa församlingar finns det plats för all slags liturgi. Variationen ses som en rikedom, men att tala om vilka värderingar som ligger bakom de olika liturgiska formerna kan anses obekvämt. I dessa församlingar verkar det finnas plats för både liberala och konservativa värderingar även om min fingertoppskänsla är att det är det liberala som segrar. Kvinnliga präster välkomnas utan undantag, inställningen till homosexualitet är för det mesta oproblematisk. I arbetet med ungdomar görs det inget problem av sex före äktenskap eftersom ledarna är medvetna om att det då finns en risk att stämpla en del av ungdomarna.

En utmaning i dessa församlingar är viljan att vara alla till lags. Det finns en risk för att dessa församlingar inte är uttalat för eller emot något utan gömmer sig bakom en föreställd värdeneutralitet.

Här finns plats och forum för folk som mår bra av att leva ut sin kristna tro på de mest varierande sätt. Den som upplever att hen tjänar bäst genom att förkunna har antagligen möjlighet till det, den som ser lekmannatjänstgöring som en form av gudstjänst erbjuds chans till det och också den tysta grubblaren som gärna försvinner in i till exempel en tidebön har sin plats.

3. (Riktigt) högkyrkliga församlingar:

Jag börjar med det som är problematiskt: i församlingar med en utpräglat högkyrklig liturgisk framtoning sätts väldigt mycket fokus på liturgin. Den stora risken som jag ser det är här att liturgin bygger en sorts mur mellan prästerskapet och de vanliga församlingsmedlemmarna. I extrema fall går formen före allt annat. Hand i hand med liturgin går en förkärlek för riktigt traditionell musik och dessa församlingar riskerar mycket riktigt att framstå som något elitistiska.

Den här liturgiska framtoningen passar bäst för personer som finner andlighet i upprepning och i att ansluta sig till sekellånga traditioner. Folk som finner andlighet i klassisk kyrkomusik hittar här sannolikt också något de gillar.

För dessa församlingar gäller i mångt och mycket samma saker som i den föregående kategorin. Men, i församlingar som lägger stor vikt vid formen finns en stor risk för att de anställdas värderingar försvinner någonstans bakom liturgin. Tröskeln att tala om till exempel församlingens syn på kvinnliga präster eller homosexualitet blir lätt hög om vanliga församlingsmedlemmar inte har någon aning om var de anställda står i dessa frågor. Hög risk för missförstånd.

I dessa församlingar är tro ofta något en växer in i. Fokusen på omvändning, spontan frälsning och att låta lekmän förkunna eller vittna bör i det närmaste ses som obefintlig. Precis som i kategori 1 erbjuder församlingar i denna kategori andlig näring åt personer som främst känner sig hemma i en viss sorts andlighet.

Det här inlägget är ett försök att redogöra för hur jag själv upplevt sambandet mellan liturgi och värderingar i olika församlingar jag kommit i kontakt med. Kontaktytan är så stor att jag kan tillåta mig en grov generalisering, men jag tror absolut inte att min upplevelse är allmängiltig. Jag har försökt uttrycka mig neutralt, men jag inser att det alltid finns en risk att ens egna värderingar syns i det en skriver. Ha överseende med det.

Känner du igen dig i mina generaliseringar? Tycker du jag fått något helt om bakfoten? Att jag har uppfatat något fel? Kommentera gärna och dela med dig av dina erfarenheter och åsikter!

Edit kl. 19.52: jag säger i början att jag vill snacka liturgi och fördomar. Då avser jag alltså mina egna fördomar och blir gärna motbevisad och satt på plats.

*Tar med detta med sex före äktenskap eftersom jag ofta hört det diskuteras då jag jobbat med ungdomar. Frågan kan vara intressant för dem som kanske har barn som ska på konfirmandläger snart. På ett generaliserande plan kan jag på basen av mina erfarenheter konstatera att församlingar med en mer frikyrklig framtoning brukar tala om sex före äktenskap som något syndigt och fult (framförallt om det är flickor som har sex före de gifter sig) medan synen i församlingar med en mångsidigare- eller högkyrklig liturgisk framtoning verkar vara mer tillåtande.

 

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *