Det finns dagar då allt går som smort från morgon till kväll, då ingenting verkar kunna misslyckas och då flytet är maxat konstant. Det finns sådana dagar och så finns det dagar som den här. Dagar då det finns lite för mycket av precis allt. Då jag trots att oddsen står emot lyckas ro iland med det där dagsprogrammet som om sanningen ska fram nog från början var allt för ambitiöst. Dagar med sjuk sambo, trött hundvalp och en patologisk vilja att räcka till som får mig att gå på övervarv för att jag är helt lite för stolt för att gå med på och erkänna att jag just nu är lite för trött för att orka ta hand om vartenda ett måste.
Det är intressant att märka att oviljan att visa sig svag ofta (åtminstone hos mig) är lite extra stark just under de perioder då jag har svårt att räcka till. Det är då jag är som svagast jag allra mest känner ett behov att dölja min svaghet. När orken tryter känner jag extrastor press på att visa att jag minsann mäktar och kan helt själv och utan hjälp. Att jag inte alls har tagit på mig för mycket, att jag inte alls är trött hela tiden och att jag klarar mig hur bra som helst.
Det är inte utan att begapa min egen enfald och fåfänga som jag ibland begrundar det faktum att jag ofta är helt för stolt och osäker för att våga be om hjälp eller säga ifrån då jag helt enkelt inte räcker till. Jag är väl rädd för att folk ska tänka att jag tagit på mig för mycket och att jag helt saknar förmåga att se helheter och bedöma mina egna resurser. Att den utmattning jag känner beror på dålig planering och inget annat.
Det här går jag omkring och är rädd för trots att jag mycket väl, med facit på hand, vet att den trötthet jag känner ibland beror på sådana saker som helt enkelt är omöjliga att förutse och planera för. Jag vet mycket väl att jag A) är trött just nu för att det nu bara blev så som det blev med en massa saker och B) att det är en övergående fas som jag snart tragglat mig igenom.
Nu kanske du undrar hurdan min dag har varit: den började ca klockan 6 efter en natt som av många skäl var allt för kort. Lagom utmattad traskade jag sedan till jobbet där jag i ärlighetens namn lektion efter lektion överträffade mig själv, njöt av tillvaron och på alla plan hade en riktigt bra dag. Hemma var jag åter 19.30. Promenad med hunden, mat, chill och tv-serie under vilken jag av misstag somnar. Ca klockan 22 vaknar jag munter, inser mängden ogjort arbete och rullar ihop mig i en boll av förtvivlan. Känner ilska mot mig själv och andra, skrik av frustration. Ca 22.30 samlar jag mig, gör upp en plan för morgondagen och sätter mig ner och skriver ett andetag om en dag som varit både riktigt bra och riktigt dålig. Påminns än en gång om allt det ogjorda, känner en kort stund att jag vill gråta, bestämmer mig för att känna mig tacksam för den ofrivilliga tuppluren istället och fortsätter rätta uppsatser.
Hur har din dag varit?
I feel you. Att erkänna svaghet och otillräcklighet är något jag avskyr. Men att be om hjälp brukar ofta vara en bra grej, jag har bara svårt att släppa det att jag inte klarade mig på egen hand. Min dag har dock varit helt bra 🙂
Ja, visst är det, svårt att släppa då något inte lyckas utan hjälp? Kul med bra dag 🙂