Okej. Jag har ett pinsamt erkännande. Jag är fruktansvärt flygrädd.
I normala fall vållar det här mig inga större problem, de allra flesta dagar står jag ju med bägge fot tryggt på marken. Men så finns dagar som den imorgon. Dagar då jag är tvungen att flyga. Dagar då jag är ovanligt rädd för att dö.
Min flygångest väcker en del frågor av en nästan teologisk natur. Till exempel, vad tycker Gud om min rädsla? Tar han det som ett misstroendevotum, som ett tecken på att jag är för svag i min tro. Eller, tycker han kanske det är lite festligt med all extra – säkert en månadsdos på en gång – Gud-som-haver som förekommer just de dagar jag flyger?
Och vad om jag inte är rädd – vilket verkar var fallet inför morgondagens flygningar till Mariehamn där jag ska få tala om församlingsvalet – tycker Gud då jag är arrogant? Och vad tycker han om att jag tänker som jag gör, att min inställning kan påverka hans välvilja? Gränsar det inte till vidskeplighet och är det inte i såfall att häda? Jag har så många frågor!
Och här kommer en till; nog förstår väl Gud att jag faktiskt undrar över allt detta, att jag gör narr av mig själv men inte av honom?
—————————————————————————————-
Nu märker jag att jag är lite nyfiken. Får jag fråga dig som läser detta; hur fungerar du? Fastnar du någonsin i resonemang du inte kommer ut ur?
