Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Varför vi MÅSTE tala om manlighet

10 feb , 2014, 07.00 Rofa Blauberg

 

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om pronomenet hen. Det var inget spontant infall utan snarare ett försök att klä i ord något jag gått och grubblat över en längre tid. Jag är orolig för de pojkar som växer upp och blir män i vårt samhälle.

Jag är inte intresserad av att diskutera vem som får vara man eller kvinna. Jag är inte ute efter att frånta någon rätten till sitt biologiska kön. Jag vill diskutera hur rollerna som tar avstamp i könen konstrueras. Jag anser att vi måste tala om manlighet.

Vi måste tala om manlighet för att våra barn redan på dagis lär sig att pojkar klär sig i vissa färger och flickor i andra, för att de lär sig att det är okej för pojkar att leka på ett sätt medan ett annat är rätt för flickor, att leksaker och beteenden har dolda kön. Vi måste tala om det här för att de barn som leker, beter och klär sig FEL – vilket de inte gör! – inte ska ta skada och bli utanför.

Vi måste tala om manlighet för att det finns en risk att våra pojkar annars bygger sin mansbild kring roller de ser i filmer och på teve.

Vi måste tala om manlighet för att våra pojkar inte ska tro att samhället förväntar sig att de ska passa in i en viss norm, för att de behöver veta att de har ett värde i sig själva . Bara för att de finns till.

Vi måste tala om manlighet för att våra barn MÅSTE få höra att det inte är sant att en riktig man aldrig visar sina känslor, sin svaghet eller sin brist och att han åtminstone aldrig någonsin gråter.

Vi måste tala om manlighet för att vi måste tala om följderna av att våra barn lär sig att en riktig man alltid (ensam, utan hjälp och utan undantag) klarar av att ta hand om och försörja sig själv och sin familj.

Vi måste tala om manlighet för att vi måste fundera på vilka följder det får att pojkar som blir män lär sig att det som är manligt per definition inte är kvinnligt och att det kvinnliga är svaghet och att kvinnor således per definition är sämre än män.

Vi måste tala om manlighet för att vi måste fundera på hur pojkarna, som i vårt samhälle (fortfarande år 2014) lär sig att mäta sitt värde i förhållande till flickor kommer att hantera insikten att det ofta är flickorna som klarar sig medan pojkarna får lära sig att det de är bra på inte nödvändigtvis räknas.

Vi måste tala om manlighet eftersom (många av) de pojkar som nu växer upp aldrig någonsin kommer bli sådana män som de tror de måste bli.

Vi måste tala om manlighet för att vi alla kan bidra till att de pojkar som växer upp får en sund självbild och ett gott självförtroende.

Vi måste tala om manlighet av samma anledning som vi absolut MÅSTE diskutera könsroller och jämställdhet i högsta allmänhet. För att de egenskaper och värderingar som är eftersträvansvärda oftast är allmänmänskliga och således sunda identitetsbyggstenar för både män och kvinnor.

Vi måste tala om manlighet för att våra barn måste få höra att de inte på grund av sitt kön MÅSTE vara på ett visst sätt.

4 kommentarer

  1. Daniel Jakobsson skriver:

    Tack Rofa! Ditt inlägg väcker en massa tankar. Min grundreaktion är: Noo… – inte tala om manlighet. För när vi gör det har vi förlorat. Vi har erkänt att det finns något som är specifikt manligt och specifikt kvinnligt. Det känns som en fälla som man inte kommer ur.
    Är det ”manligt” att gråta? Ja, så klart… men det är kvinnligt också. Är det manligt att försörja sin familj? ja – men det är kvinnligt också.

    Jag förstår att det är just det här du menar och jag vet också att vi måste på något sätt kämpa emot könsrollerna. kanske har du rätt i att en väg är att omdefiniera begreppet manlighet…
    Men det känns halvt.

    Men alla frågorna som du ställer håller jag med om. Vi måste prata om det. En superviktig fråga som du inte tar upp är hur mycket könsrollerna bidrar till mäns våld mot kvinnor och sexuella övergrepp. En ”farlig tanke” där är att det vore något slags sundshetstecken för samhället om vi började se fler övergrepp från kvinnor mot män? Men det var kanske ett konstigt sidospår.

    Nå. Låt grundoängen bli: Är det verkligen säkert att det är bra att vi pratar mer om manlighet?

    • Halmgubbar vs. verkligheten skriver:

      Kvinnor drabbas av våld i betydligt mindre utsträckning än män.

      Socialt utsatta personer drabbas av våld oftare än andra. Ensamstående kvinnor med små barn är tex drygt tre gånger mer utsatta än kvinnor i allmänhet.

      Bland misstänkta för våldsbrott utgör männen ca 90 procent. Andelen kvinnor som misstänks för våldsbrott har dock fördubblats under senare decennier.

      Bland förövarna till våld mot kvinnor dominerar närstående män kraftigt. Förövare till grova våldsbrott mot både kvinnor och män karakteriseras ofta av låg social status, tidigare kriminell belastning, psykisk sjukdom eller störning, missbruk mm.

      Jerzy Sarnecki, professor, kriminologiska institutionen, Stockholms universitet

      http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=8795

      • Rofa Blauberg skriver:

        Tack för din kommentar! Det stämmer säkert som du säger, men tror inte du att mycket våld kunde undvikas om de potentiella förövarna skulle få stöd i ett tillräckligt tidigt skede, till exempel genom diskussioner kring manlighet och självbild. (Sedan finns där ju det där med social status som är en fruktansvärt svår nöt att knäcka.)

    • Rofa Blauberg skriver:

      Tack Daniel! Jag tror vi har samma mål men förespråkar lite olika metoder. Vill själv också se en utveckling där manlighet som term blir föråldrad, men jag tror uppriktigt att en väg dit är att diskutera både manlighet och kvinnlighet tills både termerna förlorar sin normerande funktion. Jag tror att om vi diskuterar tillräckligt länge märker vi att de egenskaper vi talar om är allmänmänskliga snarare än manliga eller kvinnliga.

      (Sedan vet jag inte vad vi ska göra med diskussioner om utseende som tar avstamp i könen, men där finns oxå normer som bör brytas ned, tror alltid att diskussion är nyckeln själv.)

      Håller med om att våld och övergrepp är en viktig fråga och att fenomenen många gånger bottnar just i osunda könsroller. Jag tror att vi undviker mycket sorg och smärta om vi ger våra unga en sund självkänsla. Då måste vi se dem som i förstahand individer. Inte kön.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *