Jag hade tänkt skriva ett fint inlägg om hur härligt allt är och hur det är en lättnad att bara få finnas till. Om hur det känns som om en sten fallit från mitt hjärta och om hur jag nu äntligen innerst inne vet att allt kommer att ordna sig, om hur framtiden är min. Jag skulle skriva ett inlägg om hur allt just nu är perfekt.
Jag ville skriva ett sådant inlägg för att jag bär på en envis tanke om att mina texter ska innehålla åtminstone ett spår av hopp, helst mycket mer. Men nu blir det inget sådant inlägg.
För exakt en vecka sedan lämnade jag in min gradu. Allt det där jag rabblade upp ovan, allt hopp, all tillit och allt förtroende för framtiden, allt det hade jag bestämt mig för att känna och veta. Men det blev inte så. Efter att jag lämnat in avhandlingen kände jag mig tom och vilsen. Inget annat.
Den senaste veckan har jag ifrågasatt allt (nästan), vartenda ett beslut jag fattat i mitt liv (mer eller mindre), varje val jag gjort (så gott som). Det känns som att jag tappat riktningen, fallit av kartan och slarvat bort kompassen. Som om jag inte alls är förberedd för det där riktiga livet som jag förberett mig för de senaste sju åren.
Det finns många grundläggande saker – kommer jag att hitta jobb, var ska jag jobba, hur ser min framtid ut – jag känner att jag borde ha koll på. Att det inte är fallet skrämmer mig mer än jag vågar medge. Jag hade tänkt mig att det skulle kännas annorlunda, det där med att ha lämnat in gradun. Att det skulle kännas bra, men det gör det inte.
Mitt liv just nu är kaos. Jag vet varken ut eller in. Men mitt i allt osäkert märker jag att jag själv, medvetet, frenetiskt, nästan med våld arbetar mig närmare en bön som med åren blivit fruktansvärt viktig för mig. Jag ber
”Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den”
Och det hjälper. Att ha den heliga Birgittas bön framför ögonen på mig, att se den nedskriven, att upprepa den som ett mantra. Den hjälper mig tro. På att allt snart blir bättre, på att allt kommer att ordna sig.
I väntan på det får jag (göra mitt bästa för att) – förlåt, jag är lite svag just nu – tro på att det mitt i all vilsenhet finns någon som vill leda mig rätt.
”Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den”
Med tanke på att jag (så gott som) aldrig skulle våga be någon om hjälp eller täckas be någon be för mig (varför i hela friden är det så?), känns bönen som en riktig välsignelse. I den finns det där unset hopp som jag hävdade att detta inlägg skulle sakna. (Det blir nog bra det här, visst?)
Ps. Det är nog inte så dystert som det kanske låter, jag litar på att allt kommer ordna sig. Men jag lovar att jag känt allt det jag skriver om ovan.
Pps. Det där med att inte våga be om hjälp är dumt, en dålig vana jag försöker bli av med. Rekommenderas inte för någon. Be så ska ni få, ni vet.
Ppps. Jag var tvungen att googla hur allt detta ps:ande fungerar, jag gör fel, lönar sig inte ta efter där heller.
Tack för ett uppriktigt inlägg! Krävs mod att erkänna att man känner sig vilsen.. Både inför sig själv och andra.
Tack själv! Jag antar att det här är något många går igenom, så det kändes angeläget att skriva om det trots att det inte var helt lätt.
Du är inte ensam. Du är aldrig ensam. Ett stort och tungt projekt är bakom dig, en stor del av din energi och tid har gått till projektet och nu när det är slut är det klart att du känner dig tom och att små saker känns meningslösa när den stora helheten saknas. Jag har också varit med om det, och det kommer att komma flera såna här stunder, för dig liksom mig. Men dessa ”mellanperioder” är viktiga, det är då du säger goodbye åt projektet som är färdigt, och du lär känna dig själv ännu lite bättre. ”Man får inte veta en båts egenskaper i medvind”, dessa motvindar är viktiga. Plöysligt märker du att du är påväg mot ett nytt projekt, det är bara så det går 🙂
Jep, jag vet. Och jag vet att du vet vad jag talar om 🙂 En av orsakerna till att jag ville skriva om det här är att jag alltid tar det så fruktansvärt hårt när saker tar slut. Ju större projekt, desto värre. Men med åren har jag märkt att det här är en period som en måste gå igenom. Så jag vet att det finns hopp och att jag aldrig är ensam. Trots att jag är bra på att intala mig att jag kan själv, att jag inte behöver någon hjälp och att sådan ändå inte finns att få om den mot förmodan skulle behövas.
Det är spännande hur ens psyke fungerar 😀