Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Församlingspusslet

14 jan , 2014, 13.07 Mathias Rosenlund

 

Under många år nu har jag levt rätt ensam med och i min tro. Jag har inte varit aktiv i någon församling, och inte heller har jag ens sporadiskt gått på gudstjänster eller andra liknande tillställningar. Ibland skäms jag för det., ibland känner jag mig stolt över det. Det är faktiskt rätt paradoxalt. Vissa dagar känner jag att min gudstro frodas och mår bra. Andra dagar är det som om jag skulle känna den strypas långsamt.

Just nu ligger jag på golvet hemma hos min bror. Jag har sovit över här. Också han är troende. Vi har inte nämnt vår tro eller Gud med ett endaste ord. Men ändå finns den där. Ändå känns det lite som om vi verkligen delar något med varandra då vi har vår tro. Vi är båda kritiska till hur tron organiseras, till hur man genom församlingslivet lever ut sin tro. Vi har båda varit med om att uppleva hur grund den slags samvaro kan vara. Hur ensam man kan känna sig då de vanliga vecka-till-vecka rutinerna av gudstjänster och ungdomsmöten och bönemöten bryts av något som sker i livet, något som rubbar allt det där.

En tanke som får mig att igen vilja engagera mig i en församling är tanken på att församlingen, de troendes gemenskap, kommer att sakna någonting om inte jag – eller vem som helst annan, för den delen – är där. Något kommer att fattas den församlingen. En liten liten detalj som inte är som det ska. Inte för att jag föreställer mig att just jag är särskilt viktig för vilken församling som helt, men jag tror att församlingar är och måste vara platser för öppen, ärlig, och även subversiv verksamhet. Det är det jag vill se i en församling. Kanske finns där inte någon annan som säger att det ska vara just subversivt, att man ständigt måste ifrågasätta det man håller på med för att kunna leva ännu närmare andra människor, ännu öppnare kunna samtala om tro och samhälle och liv. Kanske det är det som saknas om inte just jag är med. Ja, tänk t.ex. på ett pussel om det gör bilden tydligare. En bit saknas.

Det är också pusselbilden som gör att jag personligen är kritisk till organiseringen av kyrkor i alltför stora enheter. Det finns helt enkelt en större enkelhet i mindre grupper. Många församlingar i dag – jag är mest bekant med frikyrklig verksamhet – längtar efter stora siffror i medlemsantalen. Stora salar fulla av folk. Enorma pussel med tusentals efter tusentals av bitar. Kvantitet före kvalitet. Jag anser att man bör vara fullkomligt säker på att kunna riktigt ta hand om och vårda dem som redan finns innan man kan börja jaga nya medlemmar, lägga nya bitar till sitt pussel.

Ni märker, det här har blivit ett rätt spretigt inlägg. Tusen tankar samlas där bara en central tanke borde finnas. Dålig blogg-retorik. Det här inlägget kan sammanfattas med det där ordspråket: det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Jag har tänkt dunkelt om sådana här saker i många år. Kanske är det dags att jag engagerar mig i ett sammanhang där jag får tänka till lite oftare, där jag får utmana och låta mig utmanas. Kanske ska jag bli församlingsaktiv igen.

En kommentar

  1. Christine skriver:

    Din pusselbitsbild väckte mig till en kommentar. För det första tror jag du är en viktig pusselbit liksom alla andra församlingsmedlemmar. För det andra; skall vi lägga bara små pussel, såna där 50 bitars? Om vi lägger 1000 eller flera bitars pussel och hittar alla bitar, tänk vad snygg bilden kunde bli. Mycket mera detaljer och intressantare bild. Men vem tar hand om det? Det är klart att om man med församlingen menar de anställda så går det ju inte att ta hand om så många. Men tänker man att församlingen är vi som är medlemmar i församlingen, slog det mig, att vi skall ta hand om varandra men med stöd av de anställda. Eller?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *