Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Resa med tungt bagage;)

7 Nov , 2013, 01.23 Maria Sundblom

 

För några år sedan ringde telefonen när jag sprang längs Fredriksgatan. Mannen i andra ändan presenterade sig ohörbart, bad om ett möte men ville inte säga så mycket mer. Han lät angelägen och på huk på gatan grävde jag fram min almanacka mellan halvätna dominokex, suppar, söndriga bläckpennor och kvitton. Sådant som andra har i roskisen har jag nämligen i min handväska men jag skrev upp hans adress med en påtuggadad krita och funderade om det nu var helt safe att fara hem till en man med ett hemligt uppdrag. Det var helt safe. Mannen var gammal och frun likaså. De var vänliga, bjöd på te och vi talade kring det gemensamma, som man nu gör med okända. Men efter en stund hasade sig mannen mot bokhyllan, lirkade fram ett kuvert, tog ut ett gulnat papper och satte det bredvid min kopp. Det var ett maskinskrivet testamente daterat i början av 70-talet men det var inte ett testamente som handlade om spruckna koppar, oskiftad mark eller en sommarstuga på Porkkala utan testamentet var mannens önskemål kring sin begravning. När det kom till prästen såg jag mitt namn skrivet med darrig hand ovanför den lilla kulle av Tippex som hade använts väldigt många gånger när det gällde att korrigera önskemålet av vem som skulle jordfästa. Jag blev helt tom när jag insåg att han förberett den sista resan i snart 40 år och att han varit i min egen ålder när han började packa för sista resan och lista nödvändigheterna för att klara den så bra som möjligt. Mannen hade sen suttit på perrongen i 40 år och väntat på tåget som ännu aldrig kommit. Han hade låtit andra tåg gå för han skulle ju ändå tvingas avbryta sin tripp och krångligt byta perrong och släpa väskor i trappor för att hinna med turen som inte inkluderar avbeställningsskydd. Jag blev inte tom för att han noggrant hade knackat ner sorgliga önskningar för länge länge sen utan jag jag blev tom för att jag är lite likadan. Inget nedskrivet men allt genomtänkt i minsta detalj. Jordfästningen är inte alls särskilt viktig för mig men annat praktiskt och emotionellt som måste rulla när jag inte längre är projektledare och vd finns i prydliga rader på hårdskivan. Jag gör resurslistor i huvudet och funderar på om det är sjukt att redan nu köpa lite födelsedagspresenter i reserv. Jag planerar en virtuell julkalender som barnen kunde öppna varje år i december, då när jag är död, där jag berättar om våra jultraditioner samt livets svårigheter och härligheter…finns hur mycket knasigt som helst. Men knasigaste av allt är att människor med dödsångest är döda medan de lever. Rädslan att förlora kan göra att man aldrig binder sig, satsar eller vågar sig vidare. Ibland försöker jag älska dem lite mindre för att det då skulle vara lättare att dö men utan kärlek dör barn och då ligger ju vi till slut alla på golvet i bästa Bron stil…Det är inte bara spruckna kaffekoppar och obyggbar mark som går i arv, även rädslan för livet överförs utan mellanhänder till nästa generation om man som vuxen inte skärper till sig. Skärper sig till med packningen främst. Inte packningen inför den resan som bara säljs med enkel biljett utan snarare den första. Den från barndom till vuxenliv. Hockeybaggen med söndrig dragkedja och sliten rem, full av brusten tillit, rädslor och besvikelser. Det är den unkna packningen vi ska reda upp istället för att slänga de tunga erfarenheterna i en bronsig Rimowa och sitta i en dragig och ful vänthall resten av livet, note to self;)..

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *