Helsingforsarna är ärligast i världen. Det visar en ny empirisk undersökning Den har förstås fått uppmärksamhet även i Finland. Och som vanligt låter dysterkvistarna sig inte stoppas av de gladaste av nyheter. Kommentarfälten fylls ofta av negativa inflikande, att läget inte alls är så bra som det påstås. Finländarna är inga helgon, utan rena rövarpacket, om du frågar finländarna själva. ”Det är inte ärlighet. Det är godtrogenhet och naivitet.”
Det kanske krävs en utomståendes åsikt för att sätta oss i perspektiv. Som Det bästas plånbokstestpanel. Eller som min kollega från Balkan. Han uppskattar högst av allt, att saker fungerar i Finland. Man håller det man lovar och saker blir som det är sagt. På de flesta ställen i världen är det inte så. Något man tar för naturligt. Ett pålitligt samhälle är överraskande för utlänningar. Att finländare faktiskt menar det de säger (om de säger något). Ärlighet, sanning och pålitlighet ligger ju helt i linje med kristendomens ideal. Samtidigt är finländarna inte så speciellt religiösa visar undersökningar Inte om man jämför med Portugal, som rankade sist i plånboksreturlistan. Det vore dumt att dra på för höga växlar på ett enda enkelt test. Men finns det då ingen korrelation mellan religiositet och hur folk beter sig?
Skulle du ta en plånbok som du hittade på marken?
Lustigt då, att finländarna fick stämpeln ”helgon” av Det bästa. De flesta tillskriver ju inte ens helgon något värde i Finland. Intressant ändå hur man ska lära ut tanken på förlåtelse till ett folk som inte har för vana att bikta sig. Förlåtelsen är en viktig del av hela kristendomen. Men inte lika centralt hos oss som i katolska länder. Vi lär ändå ungarna att gå tillbaka till den gråtande kompisen som gnuggar sanden ur ögonen. Säg förlåt – så blir det bra. Ungarna ursäktar sig i förbifarten. ”Det var i misstag” och fortsätter leken som inget hänt.
Men är vi helgon? Går man genom centrala Helsingfors en helgnatt, eller bläddrar i en finsk kvällstidning, verkar helgontanken fjärran. Inte minst, om definitionen är att man ska vara död och ha levat i extra djup gemenskap med Gud.
Så visst är det långsökt att kalla finländarna helgon. Samtidigt kan man inte annat än lyfta på hatten för att finländarna lever enligt kristna bud, trots att vi hör till de minst religiösa i världen.
