Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Den härliga första tiden

15 jun , 2013, 09.49 NinaÖ

 

Det här är den vackraste tiden i ditt liv. Ta vara på den! sa en av granntanterna när jag manövrerade bebisvagn och cykelburen 2-åring över gården. Vilken lögn, tänkte jag spontant. Var ligger skönheten i konstant sömnbrist och kakiblöjor? Vad är det som gör att vi idylliserar bebisar och småbarnstiden?

Kanske ligger en delförklaring i att många av våra basbehov, utom sömn då, uppfylls när det finns ett spädbarn i familjen. Vi mår helt enkelt bra av barn.

Det finns gränslös närhet, klimpen vill ju bara vara nära nära, helst hud mot hud. Famnen är aldrig tom, jag kan bära runt på honom i oändlighet.

Som förälder får jag också en viktig uppgift. Bara jag kan hålla lillen i liv. Mata, sköta, natta – jag är livsviktig för knyttet. Jag behövs. För den som är av vårdande natur så måste det här ju vara himmelriket. Andra, som till exempel Amanda, kan känna sig stressade av att vara så bunden till bebin, av att ”måsta” vara mamma till 100 procent.

Själv njuter jag kanske mest av familjetiden. Att få vara intensivt tillsammans med mina egna pojkar, att höra till en tät gemenskap, att forma det vi som är vår familj. Men också täta besök av mor- och farföräldrar är både välkommen hjälp och helt enkelt trevligt – vi umgås alltför sällan med släkten.

Detta skriver jag genom en vacker dimma förorsakad av lindrig sömnbrist. Lägg till glömskans förskönande effekt och jag kommer också att kalla bebisåret ”den vackraste tiden i mitt liv” – om några år.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *