När hormonyran tilltar tänker jag på alla nygifta par där hon blir gravid typ på bröllopsnatten eller veckan efter. Här har de sällskapat och planerat fina festen i månader/år och sedan pang! någon vecka efter att de fått varandra så förvandlas hon till ett hormonmonster som slänger den nya bröllopsservisen i väggen.
Att vänta barn testar förhållandet, det är ju så ensidigt och orättvist att bara den ena ska gå upp 20 kilo och dränkas i hela känslohavet stormar. Varför får pappan inte vara mera delaktig de första nio månaderna?
Okej, jag inser poängen med att ha åtminstone en per hushåll med förståndet i behåll. Och rent biologiskt så är det ju svårt att dela på bebin. Men det känns lite sorgligt och stundvis ganska ensamt. Vi skulle ju dela allt. I nöd och lust …
Magnus Uggla tycker om sin pappa i alla fall.
Pappor är ofta fina.
Men ni ska veta att så här i nionde månaden så känns det som att ni glider in i föräldraskapet på en räkmacka!
Att vara gravid är ingen höjdare i dina veckor mer, nej. Kämpa på, i sommar har du redan babyn och kanske lite rutiner. Jag tror nog papporna gör allt de kan, jag skulle knappast ha haft tålamod med mig själv.
Ja, de flesta pappor gör säkert allt de kan men jag tycker ändå det är orättvist. Jämför ju också med adoptionsprocessen där du sitter sida vid sida från dag ett, båda lämnar in hundra läkarintyg och granskas lika noga i sömmarna. Nu är det ju bara jag som mäts och vägs – och så var det inte ifjol 🙂
Kämpa på, Nina! Ibland är det härligt och ibland är det fruktansvärt. Men det är alltid värt det i slutändan.
Tack! Jag kämpar – och klagar 🙂 Och väntar på slutändan.
Klaga bör man. Annars dör man.
Graviditet är hemskt. Jag skulle gärna låtit någon annan fixa det.
När du talar om adoptionsprosessen inser jag ännu mer hur ensidig graviditeten är. Hade inte tänkt på det på det viset. Tack för insikten. O du har alla alla mina sympatier.
Tack! Finns ju några andra som gjort det här före mig – och överlevt! Hoppfullt 🙂