Vardagstro och söndagstvivel
Jag ser mig nyfiket omkring: så många blad, ringar på vattnet. Jag håller andan. Den här stunden måste fångas, få leva kvar. Här sitter jag nu med kaffet som kallnat i koppen, med vardagssmulorna. Men jag kommer ihåg det där ögonblicket när allt passade ihop. Jag andas lite djupare – återupptäcker. Det vackraste, djupaste, sprödaste, starkaste. Tror, bland asfalt och andetag.
Kommentarerna som RSS
