Jag hittade en höstlista på Sandra Beijers blogg som jag tänkte svara på i dagens blogginlägg. Men i gårkväll såg jag The Social Dilemma på Netflix. Så nu känner jag att höstlistan får vänta till nästa vecka.
I dokumentären berättade om sånt som vi redan vet. Sociala medier är gratis = någon annan betalar för att produkten, och det är vi användare som är produkten. Vår information blir såld och apparna vet exakt vilka reklamer de ska rikta mot oss och vilket innehåll som får oss att scrolla bara en liten stund till.
Men det är ju inte det som är det värsta.
Min kompis Rebecca skrev en kolumn om hur man tvingas samarbeta och umgås med människor som inte delar ens livsåskådning, tankar och politiska åsikter när man bor i en småstad. I större städer kan man lättare välja att umgås med de som tycker lika som en.
Sociala medier funkar som storstaden. Algoritmerna känner igen vilket sorts innehåll man gillar, vilka bilder man tittar några sekunder längre på och vilka ämnen som får en så pass engagerad att man börjar debattera i kommentarsfälten.
Är det farligt? Ja, för vi glömmer lätt att det finns människor som tänker annorlunda. Det i sin tur leder till polarisering som kan ha förödande effekter. Vi har svårare att förstår varandra och känna empati.
Efter jag sett klart dokumentären raderade jag omkring 15 appar på min telefon. Min genomsnittliga skärmtid burkar ligga kring 4–5 timmar per dag. Nu, kl. 20.58 på kvällen, har jag 1 timme och 4 minuter. Och jag har hunnit med så mycket – tacopaj, bananbröd, städning, köp av nytt soffbord från Esbo och ett parti Rummikub med min man.
Nästa vecka är skärmtiden troligtvis samma som tidigare.
Jag tror nämligen inte vi kan göra så mycket. Det är de stora företagen som behöver ta sitt ansvar. Men vi behöver vara medvetna om att vi påverkas.
Till en helt annan grej – igår hade jag godisdag efter två månader av sockerstrejkande. Ville bara dela det. Här kommer en bild också.
