Jag sitter på jouren med mitt barn och väntar. Öroninflammation. Han på andra sidan gången har väntat i över en timme. Sjukhuset doftar sådär som sjukhus brukar. Kliniskt, och lite sött. Men det där söta är kanske bara någons parfym. Ventilationen surrar och avlägset hörs en poplåt från radion.
Det går bra att vänta, när man vet att man inte väntar förgäves. Som sexåringen på min gata sa: ”Tiden går ju hela tiden framåt, inte bakåt.”
Jourläkarna har bråttom. Väntrummet är fullt. En har halkat och stukat foten. En har varit i slagsmål och har handen i ett provisoriskt paket. Ett barn har mirakulöst tillfrisknat bara av att komma innanför skjutdörrarna och springer nu omkring och tjoar, upprymd av allt det främmande. Och så kommer någon in med ambulans och allt som inte är livshotande får vänta.
På söndag börjar adventstiden, väntetiden. Många går till kyrkan på söndag för att få sjunga hosianna. Hosianna är en översättning av de hebreiska orden för ”rädda oss, vi ber”. Och jag som inte har hunnit rota fram adventsljusstaken ur förrådet än. Och julstädningen som är ännu på hälft. Vad ska det här bli till?
Jag tar ett djupt andetag. Söker perspektiv. Advent blir det hursomhelst. Och kanske förstår jag advent bättre här, i jourens väntrum, än jag hade gjort i ett julstädat hem. Gud har kommit nära. Nära mitt lilla barn, som med blanka ögon följer med trafiken i väntrummet. Nära honom som varit i slagsmål, som kanske skäms över att han förlorade sig själv i sin ilska. Nära henne som fallit och stukat foten, som nu kanske grubblar på hur hon ska klara sig på kryckor. Kommer hon att kunna bo hemma över jul?
Gud har blivit människa, Gud har tagit sig an det brustna och onda. Det ljuset tyr jag mig till.
