Jag har en viss förkärlek för tragiska och sorgliga julsånger. Kanske har det att göra med att den fullkomliga filmlyckan som så gärna kopplas till julen aldrig har känts särskilt realistisk för mig. Jag menar inte att mina jular har varit olyckliga, bara att jag inte har funnit mig i någon slags sagojular.
Den här Joni Mitchell -covern har jag ibland tänkt att hade kunnat vara det här årets julsång för mig. Den kommande julen blir ju för mig väldigt annorlunda än hur det har varit de senaste tio åren. Förra julen, så som de flesta jular sedan tio år tillbaka, firade jag med min man och de ingifta släktingarna. Men nu är jag inte längre gift, och en resa norrut är inte en självklar del av julledigheten.
Jag var gift med en underbar man och ingift i en härlig familj. Självklart känner jag sorg över att det inte längre är så, och det har känts jobbigt att veta att vi inte längre kommer att fira jular tillsammans. Ändå kommer inte River vara min officiella julsång annars än som en bra låt som jag gillar att lyssna på. Den här julen kommer att vara annorlunda, men det kommer ändå att bli bra. Jag kommer att fira jul med både gamla och nya vänner, och kommer med all säkerhet skypa (i mån av internetkoppling) på julafton med min förra familj.
Ibland, eller ofta, blir inte livet så som vi hade hoppats eller trott. Det tar tid att finna sig i det nya livet, men även där kan man hitta nya bra saker. Ingen orsak till julångest, alltså.
