Jag har aldrig velat ha barn, har aldrig känt den längtan som jag har hört många beskriva. Jag har funderat ibland vad det beror på, är det nåt fel på mig när jag inte verkar vara som de flesta andra människorna runt mig?
Fram till nu har barnlöshet betytt för mig att jag får rå om min tid som jag vill, att jag behöver inte sätta en liten människa före mina egna behov och önskemål. Jag har helt enkelt inte velat ge upp den friheten som jag har. Dessutom har jag aldrig tyckt att bebisar och småbarn är söta, snarare tvärtom.
Men nu kan jag inte längre helhjärtat säga att jag är barnlös. Jag har fått inte bara ett, utan två barn. De bor visserligen inte hos mig och jag är inte deras mamma, men ändå är de lite grann mina.
Jag har fått förmånen att bli vän med en urtjusig liten människa och hans lillebror. Det känns konstigt när jag åker hem från dem på kvällen och föräldrarna ibland tackar mig för att ha varit med barnen…det är ju jag som ska tacka! Det är ju helt underbart att få komma hem till mina vänner och inte alls behöva känna mig som en gäst. Jag får ligga på soffan, leka med de som vill leka, baka, sitta bredvid när det behövs sällskap på pottan, läsa godnattsaga och nästan somna själv tillsammans med min lille vän. Någon av de stora vännerna rastar min hund om jag är trött och lyssnar på mina bekymmer.
Om jag hade haft egna barn så skulle jag förstås kunnat umgås med mina vänner lika mycket, men inte alls kunnat ge så mycket uppmärksamhet till de små. Jag som själv hade (och har) en barnlös släkting som en vuxen vän vet hur mycket det betyder att få en annan vuxen än ens förälder helt för sig själv ibland.
Så TACK till mina vänner, jag känner mig privilegierad som har fått en såhär viktig uppgift. Det var nog inte alls något tillverkningsfel att jag inte har velat föda några barn, utan jag är som jag är eftersom det är bäst så.
Favoritbarn och favoritmat
Jag är också frivilligt barnlös men gillar ändå barn jätte mycket. Att få vara med andras barn är alltid roligt.
Och så har jag fadderbarn i Kenya och i Bolivia. Känns fint också det!
Jag kan inte säga att jag gillar alla barn, lika lite som jag gillar andra vuxna. Det som är extrafint med barn är att de fejkar inte vänskap. Om de gillar dig så får du också veta det.
Tack för en stark text. Den gjorde mig glad.
Tack, Liisa. Din kommentar gjorde mig glad.
Vuxna vänner för barn är jätteviktiga. Och små vänner för vuxna likaså.
Men jag är inte riktigt säker på hur jag skulle uppleva livet ifall jag inte blivit förälder till två (numera vuxna) barn. Skulle vara väldigt nyfiken på det! Som det nu är vet jag hur livet med barnen förändrat mig och påverkat mitt liv. Egentligen är det en spännande tankelek: Vad hade jag istället valt att ge tid för, och hade jag saknat barn? För mig har det blivit så att först genom föräldraskapet har jag vågat komma barn nära.
Det är klart att livet och de vi lever med formar oss. Livet är fullt av val, och det går aldrig att veta hur det hade blivit om man hade valt annorlunda.
Jag hade väldigt länge också svårt för barn, fram till att jag fick vänner vars barn jag fick bra kontakt med. Vi har våra personligheter redan som små, och man funkar inte ihop med alla. Man måste också få mycket tid med barnen för att kunna utveckla en relation, med egna barn är det naturligtvis lättast.