Ni som har läst mina tidigare inlägg har kanske märkt att jag brukar ha åsikter. Ni som har märkt att jag har åsikter har kanske märkt att jag inte brukar hålla dem för mig själv. Och ni som har märkt att jag sällan håller tand för tunga har kanske i det här skedet en aning om vartåt vi är på väg. Vet ni redan?
Precis!
Det är min uppriktiga åsikt att samkönade par bör få ingå äktenskap på samma grunder som de (jag själv medräknad) som föredrar den tvekönade varianten av parbildning. Jag kan inte för mitt liv förstå varför lika människor inte skulle få vara lika värda inför lagen. För mig är det här en fråga om mänskliga rättigheter, om att vi som människor är lika värda och förtjänar samma grundrättigheter, för att vi är just människor. Inte kön. Inte sexualitet. Människor.
Mitt heterosexuella, kristna samvete förstår inte varför bögar inte skulle få ha samma rättigheter som jag. Det ser mina brister och har svårt att förstå vad som gör mig till en bättre människa. Varför jag är värd, men inte hen jag växte upp med.
Låt det bli sagt att jag heller inte helt förstår varför alla inte kan få gifta sig i kyrkan. Även om det här inlägget inte i första hand handlar om det.
Det här inlägget handlar om att vi som kristen kyrka inte ska stå i vägen om staten vill ge alla medborgare möjlighet att ingå äktenskap på lika grunder. Det handlar om hur vi väljer att visa kärlek till vår nästa. Det kan vara läge att fundera på hur vi själva skulle vilja bli behandlade.
För mig har kärleken till nästan alltid varit det värde som står högst i kristendomen. Jag har uppfattat det så, att min uppgift som kristen i första hand är att älska, att visa kärlek och medmänsklighet. Jag har försökt och ofta kommit till korta. Men. Jag har aldrig sett det som min uppgift att döma.
Jag kanske har uppfattat fel. Ni som läser Bibeln bättre än jag, ni som är mer bevandrade i teologi, kan säkert förklara för mig varför jag som kristen ska förtrycka homosexuella. Det begriper jag nämligen inte. Jag begriper det inte, trots att många verkar anse att det är självklart.
Ps. Jag dömer er inte. Jag provocerar. Men jag vill så gärna höra era åsikter. Vi behöver inte ge varandra rätt, men jag tror vi behöver försöka förstå varandra. Tänk om vi lever kärleken till nästan på olika sätt till exempel?
