I normala fall brukar det höras ett lätt ”klick” när vintern övergår i vår, när jordklotet svänger sig kring sin axel. Men på årets vårdagjämning hördes i stället granatsplitter och bombkrevader och gråt och tandagnisslan. Hela klotet skakade. Och det var bara början.
Medan det ukrainska folket alldeles konkret rör sig i en helvetisk verklighet har övriga Europa, och alldeles speciellt Rysslands grannländer, plötsligt hamnat i en helt ny situation. Det som igår föreföll avlägset och osannolikt är idag nära och sannolikt. Just nu är min kropp inte hotad, men nog min inre värld, mina föreställningar och förhoppningar, mina tankar och känslor, mitt framtidslandskap. Så länge jag varit frisk har diagnosernas mängd inte skrämt mig men så fort symptomen uppenbarar sig anar jag snabbt det värsta. Andra blir sjuka, främmande länder hamnar i krig, men själv står jag utanför och berörs bara marginellt. Har jag trott, har jag önskat – jag, den berömda strutsen.
Pandemin har i någon mån lärt mig att jag är en minimal bricka i ett globalt spel. Nu när så på denna bricka även läggs andra osäkerhetskort börjar det kännas ganska rörigt. För även om detta drabbar oss alla måste jag i första hand hantera dessa frågor, denna sorg och smärta på egen hand, i min egen bräckliga kropp, i min egen lilla värld. Och det är nu det blir kritiskt: Finns det någon motivation kvar, har jag resurser att stå emot trycket, behärskar jag tekniker för att lyfta mig själv i håret (med tanke på hur lite det finns kvar av den varan kunde man kanske förledas tro att det i stort är det enda jag sysslat med de senaste decennierna, men så är alltså inte fallet).
Vem är jag i denna tid, i detta rum – ett bortblåst frö, en parentes, ett undantag som inte ens bekräftar regeln? Eftersom jag knappast själv har valt detta liv och denna epok i världshistorien får jag väl tro att det, trots allt och just därför, finns en mening med min existens här och nu. Den är troligen liten, bara en sidomening, men däremot är den sannolikt skräddarsydd och hudanpassad. Om ”stor i orden, liten på jorden” är en vedertagen sanning gör jag troligen klokt i att sänka rösten och helst bara använda små bokstäver. Och då är det speciellt en bokstav som ser uppfordrande på mig: B.
